Vril: eller Den kommande rasen av Edward George Earle Bulwer-Lytton

Vril: eller Den kommande rasen (1871) av viktorianske romanförfattaren Edward George Earle Bulwer-Lytton, lär vara dennes mest kända verk. Totalt okänd för mig dock, innan den nu kom ut i nyöversättning förra året.

Förutom The Coming Race (i nyutgåva som Vril: The Power of the Coming Race) menas Bulwer-Lytton vara mest känd för Eugene Aram, The Last Days of Pompeii, Rienzi: the last of the Roman tribunes, The Caxtons: A Family Picture och så då Paul Clifford ...

The Bulwer-Lytton Fiction Contest ("WWW": "Wretched Writers Welcome", d.v.s. ung. = usla skribenter välkomna) kanske vi hört talas om?
Det är en tävling som skall ha funnits sedan 80-talet i USA och är någon slags bisarr litterär tävling som går ut på att åstadkomma den allra sämsta inledningen för en roman. Källan till tävlingen är Bulwer-Lyttons inledning för romanen Paul Clifford (1830):

"It was a dark and stormy night; the rain fell in torrents — except at occasional intervals, when it was checked by a violent gust of wind which swept up the streets (for it is in London that our scene lies), rattling along the housetops, and fiercely agitating the scanty flame of the lamps that struggled against the darkness."

Edward George Bulwer-Lytton

Den tecknade lilla beaglen "Snoopy" (Snobben) har ofta härmat Bulwer-Lyttons ökända inledningsmening ("It was a dark and stormy night"...) i sina skrivmaskinsövningar på hundkojans tak.

Två välkända fraser som Bulwer-Lytton gett upphov till: "Pennan är mäktigare än svärdet" och så från Vril; "Den allsmäktiga dollarn". Vem hade en aning om det?

Handling: Berättaren är en förmögen engelsman med förnäma anor. På en av sina resor träffar han en ingenjör som upptäckt något märkligt, vägen ner till en underjordisk värld. Ingenjören förolyckas strax efter att de två lyckats ta sig ner, så på egen hand börjar berättaren sin utforskning av den värld han hamnat i och han möter där ett folk som kallar sig Vril-ya (ett slags änglalika varelser). Vril-ya visar sig vara ättlingar till en uråldrig civilisation vars främsta källa till framgång består i den vätska som de kallar Vril, en energikälla av oerhörd kraft på alla möjliga sätt. Genom generationer har detta folk lärt sig att hantera denna energikälla till perfektion och även deras fysiska konstitution har genom tiden utvecklats för att fullt ut kunna kontrollera samt styra denna kraftkälla. Vril används bl.a som en helande läkekraft, men även som ett kraftfullt destruktivt vapen som kan förgöra hela städer på ett ögonblick. Att Vril-ya kan komma att utplåna mänskligheten som befinner sig på jordytan, om deras underjordiska tillvaro blir hotad, tycks berättaren inte alls finna omöjligt. Detta högt utvecklade underjordiska folk uppfattar denna egendomliga resenär från jordytan, och det folk han beskriver sig komma från, som gravt underutvecklade; Vril-ya ser honom och hans humanoida ras jämförelsevis lika läraktiga som hundar är för människor.

Att romanen senare kom att inspirera skumma ockulta grupper, gav upphov till fantasifulla konspirationsteorier, sågs som en sorts idéroman för den sortens folk, är väl kanske inte helt omöjligt att förstå, men tycker inte det känns helt självklart. Romanens Vril-ya försöker undervisa denna engelsman om sitt sätt att leva och han i sin tur berättar om detta på ett ibland rätt krångligt vis. Men däremellan är den här berättelsen riktigt spännande faktiskt; det är stämningsfullt, miljöerna är väldigt målande beskrivna och den satir som lyser igenom (även författarens egna turbulenta livserfarenheter kan märkas) är underhållande. Så visst är den ganska bra, trots de bedrövligt långa meningarna, onödigt invecklade resonemangen och den beska eftersmak man känner med tanke på vilka som senare tolkade romanen på sitt vis (genom att till råga på allt ta till sig en del av handlingen som ren sanning, vilket är fullkomligt obegripligt).

Läs romanen som klassisk science fiction med lite steampunk-känsla, men "gotisk skräckklassiker", såsom den benämns från förlaget, kan jag för egen del inte direkt tycka stämmer. Om detta skall kallas gotisk fiktion så är det i sådana fall mer romantik än skräck.