Det var en gång och det var ingen gång en gumma och gubbe som bodde i Ryssland. Det äldre paret som var barnlösa tog en vinter beslutet att göra en flicka av snö. Av klarblå pärlor gav de henne ögon, en bit blekrött garn blev hennes mun, och när snöflickan var färdig fick hon liv.
Efter snörik vinter följde vår. Snöflickan Snegorotjka led, satt vid sitt fönster i stugan, tårarna trillade nedför hennes våta kinder. Efter den ljumma våren följde sommarens värme. Dystert drog sig den olyckliga flickan in i husets mörkaste vrå.
En sommardag stod några flickor från bygden på stugans farstubro och bad att Snegorotjka skulle följa dem med ut i skogen för att plocka bär. Flickan tänkte att skogen kunde skänka svalkande skugga, lät sig övertalas och följde med. Hon höll sig noga till skogens dunkla svalka, passade sig för att inte komma i närheten av dess solvarma gläntor.
När det började skymma och det blev kväll gjorde flickorna upp eld, och som seden sen var började de hoppa över den. Snegorotjka rycktes med av de andras sprittande glädje och tänkte sig inte för, så när det blev hennes tur att hoppa gjorde hon det. Då flickan var rakt över de sprakande lågorna fräste det till, en djup suck hördes, av den vita dimman som därpå steg bildades ett litet moln, sakta svävade det upp emot himlen och försvann.
Snegorotjka hade smält och flickan av snö fanns ej mer.
