Från terrorns frontlinjer

För ett tag sedan bestämde jag mig för att inte skriva bokomdömen för biografier. Men det här ska inte ses som ett bokomdöme eller recension, vill bara (som enkel bokbloggare) ge den här boken lite extra uppmärksamhet på det här sättet. För Från terrorns frontlinjer av Magnus Ranstorp är så mycket mer än bara en biografi. Man får en fördjupad och nyttig insikt om den skrämmande terrorismen som finns i vår värld och tyvärr även här hos oss i Sverige i hög grad, och i våra grannländer. Ranstorp beskriver t.ex. mer ingående om sådant som hänt i Sverige, Danmark och Norge, går inte in närmare på det här. Förlaget är Mondial, boken utgavs i mitten av september i år och är på lite drygt trehundra sidor, kapitlen är hyfsat lättlästa och inte för långa.

Beskrivning:

"I många skeenden som påverkat säkerhetsläget i världen de senaste 30 åren har Magnus Ranstorp haft ett finger med i spelet. Från hemliga uppdrag som medlare i Mellanöstern, ledande internationella forskaruppdrag, expert vid 11-septemberkommissionen till att stå öga mot öga med världens mest eftersökta terrorister.

Det offentliga intresset för terrorism följer i spåren av de fruktansvärda dåden, men Magnus Ranstorp har istället konsekvent försökt att se runt nästa hörn där ett hot kan ta form. Nu berättar han sin egen historia om uppdragen bakom terrorns frontlinje."

"Magnus Ranstorp (f. 1965) är docent i statsvetenskap och terrorforskare vid Försvarshögskolan, samt särskild rådgivare vid EU:s Radicalisation Awareness Network. Han är även ledamot i Kungliga Krigsvetenskapsakademin."

Smakprov, sid. 115 och 116:

"Enligt Hamas stadgar är deras slutgiltiga mål att Palestina, inklusive nuvarande Israel, ska bli ett muslimskt område och därmed ska Israel förintas. Likt Hizballah integrerar organisationen sitt "islamiska motstånd" på sociala, politiska och militära arenor som samordnar fronter som främjar både deras taktiska och strategiska målsättningar."

 

"En Hamasledare berättar för mig att Hamasrörelsen ser sig som en förgrening i det större Muslimska brödraskapet. Hamas anser att hela Israel är ockuperat land och därför är en permanent tvåstatslösning således otänkbar. Hamas finns i olika städer på Västbanken med lokal befälsstruktur. Hamas opererar också på Gaza och har utbyggda tunnelsystem mot Israel och Rafah, gränsen mot Egypten. Och i Jordanien, Libanon och Syrien finns ett externt ledarskap som ansvarar för kontakter med andra länder, militära operationer och terror, som är en del av det kollektiva beslutsfattandet inom Hamas."

Sid. 268 och 269:

"Det är självklart att vi hade haft en aktuell terrorlagstiftning på plats om den politiska viljan hade funnits. Justitieminister Beatrice Ask var ointresserad och ville helst sitta still i båten genom att fokusera på förvaltning av sitt fögderi. Goda källor inifrån berättar för mig att denna "sitta still i båten"-attityd i kombination med inställningen från Justitiedepartementet och Statsrådsberedningen inom Regeringskansliet, där statsminister Reinfeldt med några politiska sakkunniga som själva såg sådan lagstiftning som diskriminerande och riktad mot potentiella väljargrupper, bidrog starkt till att man inte gjorde någonting. Därför var dagordningen att man ville tassa fram försiktigt.
Morgan Johansson satt också som ordförande i Justitieutskottet och motsatte sig all sådan lagstiftning."

 

"Det förblev riskfritt att lemlästa, halshugga och mörda oskyldiga civila i Syrien och sedan återvända till Sverige utan några straffrättsliga konsekvenser. För mig och mina kollegor var det både moraliskt och politiskt oacceptabelt och vi fortsatte att varna i motvind för utvecklingen inom radikalislamistiska miljöer."

Tänkvärt, inte sant?

I ämnet terrorism, läs gärna även Mitt hat får ni inte av Antoine Leiris.

Följ också vad som skrivs på Doku.

Mina tankar: Att allmänheten blir mer medveten om sådant som rör terrorism stärker nog bara vår motståndskraft. I bästa fall kanske det tvingar fram ett mer aktivt bekämpande av radikalisering och terrorism från politiskt håll. De flesta upplever nog islamism som så oerhört skrämmande så man inte ens vågar skriva och prata om det. Men det är nog precis det vi måste få göra, utan att på en gång bli beskyllda för att det skulle vara hittepå-fobin "islamofobi" (det ordet ser jag bara som ett sätt att förbjuda kritik mot radikaliserad islam). Den sakta tilltagande normaliseringsprocessen för en mer radikal och expansionistisk islam i Sverige tycker jag är extra otäck. Är vi för rädda att protestera mot detta? Såväl rädsla som hat leder inte till någon problemlösning eller förändring. Men kunskap är aldrig fel, så tvekan inte inför att läsa Ranstorps bok!