"Natoagenten", Anders Jallai

Natoagenten, Anders Jallai. Förlag: Lind & Co. Antal sidor: 500. Utgivningsår: 2012.

"Det var en livbåt från Estonia. Han kände igen livbåtens orange kapell.

Vi är framme, tänkte Modin och såg hur Bergman och Jöran Järv började vända sig om för att komma från sittande ställning till liggande på mage.

Tre ljuskäglor åkte fram och tillbaka över Estonias sida. Ubåten saktade in. Modin såg på sin dator. De var på 55 meter och hade vraket alldeles framför sig. Ubåten hade kommit ned perfekt och nu stod hon stilla.

Han kunde se rader av fönster på sidan av vraket. Alla verkade hela. Det var svart bakom fönstren. Han såg inga döda.

Drygt femton år efter Estonias förlisning bestämmer sig den före detta underrättelseofficeren Anton Modin för att ta reda på sanningen om varför fartyget sjönk. Han ska dyka på vraket och hämta hem sin familj som legat begravda i djupet i alla dessa år. Dykförbud eller inte – när rättvisa ska skipas gentemot den svenska staten får inget stå i vägen."

Så. Då var tredje boken i serien om Anton Modin avklarad. Jag avancerar snabbt mot seriestarten. Landsförrädaren (del 2) väntar redan i pipeline. Antagligen lär jag även ha hunnit läsa debutromanen Spionen på FRA innan det blir dags för kommande Illegalisten (del 13) - utgivning nu i december som e-bok och ljudbok, hoppas verkligen att den även ges ut som pappersbok.

Natoagenten är precis som efterföljande böcker en blandning av faktisk verklighet och fiktiv konstruktion. En hel del underhållande konspirationstänk vävs in på ett mycket spännande sätt. Att man triggas att ta reda på fakta bakom fiktionen är oundvikligt.

Varför förliste Estonia? Finns där hemligheter kring orsaken till tragedin som inte får komma till allmänhetens kännedom?

Känsligt ämne att skriva fiktion om - sådant kring Estoniakatastrofen - men tycker det görs varsamt där så krävs. Händelseförloppet känns autentiskt och välunderbyggt. Anton Modin upplevs väl inte rakt igenom särskilt sympatisk i sin nergångna stund efter vårdslös slyngelfason, men det tar sig ju (även om han både blir lite väl brutal mot chefen, och går rejält i fällan - vi ser det komma). Dykningen vid Estonia var särskilt spännande berättad, väldigt inlevelsefullt och fängslande, sådär så man knappt kunde lägga boken ifrån sig förrän man visste hur det skulle gå - vilket såklart betyder att det är exklusivt bra spänningslitteratur!

Även intressant att ta del av Estlands historia, som naturligtvis också romanen ger skäl till att göra, då en del av handlingen utspelar sig där. Det var så mycket jag faktiskt inte visste (och inte tidigare ansträngt mig att ta reda på).

En smakebit på søndag, Veckans mening