onsdag 12 januari 2022

Kall, kallare, kallast


Veckans bok: Kallocain (1940) av Karin Boye

Världsstatens befolkning kallas medsoldater, de lever i celler under jord på grund av krigshot från Universalstaten. Spionage skall förhindras genom att människorna i de olika cellerna inte får träffa varandra.

Individen tillhör staten och har endast betydelse som en del av gruppen, individen är ett kugghjul lätt att kassera och byta ut om den blir defekt. Det slutna samhället står under ständig övervakning, människornas längtan efter frihet kuvas. I allmänhet tycks de flesta vara övertygade om att den ökade kontrollen och utrensningen av defekta medsoldater är något bra, och det blir på så vis uppskattat. Vägen dit går via propaganda, hjärntvätt och angiveri. Misstro mellan individer befrämjas, även inom hemmets väggar mellan familjemedlemmar. Elektroniska polisöron finns överallt, om något avvikande upptäcks skall det alltid vidarebefordras till polisen. Barnen skickas bort vid sju års ålder till uppfostringsläger där de indoktrineras till lojala medsoldater, deras plikt blir att ange de som inte kvalificerar sig i gruppen.

Kemisten Leo Kall uppfinner en drog som skall stärka statens kontrollsystem. Drogen injiceras och gör att människorna avslöjar sina innersta tankar och känslor, ett sätt att avslöja statsfientlighet.

Men så en natt blir Världsstaten invaderad av Universalstaten och kemisten blir tillfångatagen. Kall skriver ner sina minnen.


(Romanen har filmatiserats som svensk TV-teaterfilm i två delar från 1981, sändes i SVT den 24 och 25 november 1981.)



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Ett särskilt tack till de som tar sig tid för att lämna en kommentar. Kommentarsspam undanbedes (raderas alltid).