Vi har alltid bott på slottet av Shirley Jackson. Förlag: Modernista / Mima Förlag. Förord: Kristoffer Leandoer. Översättning: Torkel Franzén. Antal sidor: 175. Utgivningsår: 2017 (Mima Förlag). Originaltitel: We Have Always Lived in the Castle (1962).
"En gång var de sju i familjen Blackwood. Men en dödlig dos arsenik fann vägen till familjens sockerskål. Den enda som undvek sockret till bären var äldsta systern Constance. Hon misstänktes för mord på sina föräldrar, sin bror och sin faster, men frikändes. Sedan dess lämnar hon aldrig slottet, sätter inte foten utanför dess trädgårdar.Farbrodern Julian åt av giftet men överlevde. Numera rullstolsbunden skriver han maniskt på sina memoarer. Merricat, Constances lillasyster, kom inte till bords alls den där kvällen för sex år sedan, eftersom hon skickats till sängs utan mat som straff för olydnad. Det är hon, Merricat, nu arton, som berättar historien. Och hon gör allt för att skydda sin storasyster, om hon så ska tvingas använda häxkrafter. En dag besöker deras kusin Charles slottet. Omedelbart hotas dess sköra, mörka hemligheter.
Vi har alltid bott på slottet hör till mästerverken i modern amerikansk romankonst och är en av de största skräckromanerna genom tiderna. Här i översättning av Torkel Franzén och med ett nyskrivet förord av författaren och kritikern Kristoffer Leandoer."
"SHIRLEY JACKSON [1916–1965] är en av världslitteraturens mest inflytelserika författare i skräckgenren. Hon föddes i San Francisco, men flyttade senare till New York. Shirley Jackson kom att ge ut sex romaner och lika många novellsamlingar. Mest berömda är romanerna Hemsökelsen på Hill House [The Haunting of Hill House, 1959] och Vi har alltid bott på slottet [We Have Always Lived in the Castle, 1962]."
Exkludering och utanförskap leder till isolering. Verklighetsflykten blir ett sätt att hantera en tillvaro i sönderfall. Artonåriga Mary Katherine (kallad Merricat) berättar sin historia fylld av ömtåliga hemligheter. I en isolerad skyddad oas (med trygghetsskapande rutiner och fantasier), i en omkringliggande hotande och hatande omvärld, lever hon med sin syster och farbror. Merricats "golgatavandring" genom byn i romanens inledning inger så påtagligt kusliga stämningar. Systrarnas kusin Charles kommer på besök och balansen rubbas. Vad som sen händer är så smärtsamt och grymt och otäckt. En mobb. Finns något otäckare. Fast samvetskval finns hos en del bybor efteråt, en glimt av ljus insikt i allt det mörka. Och slutet för systrarna Merricat och Constance, om det är lyckligt eller ej, överlåter jag till er att avgöra själva.
Romanens subtila skräckeffekt i gotisk stil är så otroligt skickligt konstruerad. Vi har alltid bott på slottet är definitivt ett magnifikt klassiskt mästerverk. Skärpt och obehagligt gestaltas exkludering med grym råhet utan kulisser och försköning. Mycket tänkvärd historia då de flesta upplevt någon form av isolering (som under pandemin), eller i en tid då människor i alla möjliga sorters situationer föraktfullt klumpas ihop i ett gigantiskt utanförskap, outcasts fritt fram att hata, generalisera och bilda fördomar om. En rättsstat kan nog glida över i ett mobbvälde obemärkt, om det kollektivistiska tänkandet är väl etablerat och omvärlden känns alltmer orolig och hotfull. Tycker man upplever så många exempel på att det är dit vi är på väg (understött av hela den politiska skalan, från vänster till höger).
Intressant utdrag från bokens förord, skrivet av Kristoffer Leandoer:
[...] "noveller som "The Lottery" och "The Summer People" är grymma fabler om mobbvälde bakom leende fasader av välmåga, som Lovecraft men utan dennes överdrifter: Jackson formulerar helst det otäcka i bisats, som en plötslig eftertanke. Den amerikanska drömmen är hos Jackson en prokrustesbädd; allt som sticker ut huggs obarmhärtigt av, överlägsenhet är lika illa som underlägsenhet. Hennes två mest kända romaner, Hemsökelsen på Hill House från 1959 och Vi har alltid bott på slottet från 1962, skildrar båda isolerade människor som omgivningens intolerans driver ut i ännu större - och livsfarlig - isolering. Maximal trivsel / maximal vantrivsel."
Prokrustesbädd kan man väl säga betyder att omforma något (med våld/lögn) för att det skall passa in i den (förenklade) sanning om verkligheten som ska gälla, oavsett hur verkligheten ser ut. Kan ju vara en slags psykologisk hjärntvätt som framkallar en mobb. Sanningens prokrustessäng är nog ett sätt att förenkla tillvaron, nå konsensus bland majoriteten. Den svartvita vi- och dom-synen tycks alltmer gångbar, bara en av många orsaker till varför du bör läsa Jacksons klassiker. Detta oavsett om du i samhället anser dig tillhöra "vi" eller "dom". Det här är bara mina egna tankar och funderingar, sådana som uppstod när jag läste romanen.
Vi har alltid bott på slottet är en väldigt omtumlande läsning, sorglig och medryckande; ovanlig, psykologiskt djupgående och ruskigt spännande. Ett mästerverk som sagt. Förvänta dig dock inga övernaturligheter eller något lemlästande, det här är inte den sorten skräckhistoria. Men den spelar på våra rädslor, på ett väldigt obehagligt sätt.
