"Maigret och hans mord" av Georges Simenon

Maigret och hans mord av Georges Simenon. Översättare: Gunnel Vallquist. Förlag: Atlantis. Antal sidor: 215. Utgivningsår: 2017 (publicerades första gången  1948 och första svenska upplagan utkom 1953). Originaltitel: Maigret et son mort.

 

"Maigret påträffar död man mitt på Place de la Concorde och jagar kall och undanglidande mördare i vårljumt Paris.

Maigret påträffar en död man mitt på Place de la Concorde. Samme man som tidigare sökt honom och sagt sig vara förföljd. Vem är mördaren? Vad är motivet? Det enda Maigret har att gå på är att han till varje pris måste få tag på en gul Citroën med Parisnummer, där de två sista siffrorna är 38. Vi får följa Maigret genom ett vårligt Paris på en andlöst spännande hetsjakt efter en kall och undanglidande mördare."

Här har vi en mordgåta som leder vidare till ett kriminellt gäng i den undre världen, en oerhört ruskig sådan fylld av brutalitet och kallblodiga rånmördare med vilt djuriskt leverne i slummen. Man undrar om det är en överensstämmande bild av hur samhället såg ut sådär i Paris då boken gavs ut 1948. Efterkrigstiden i Frankrike vet jag inte så mycket om. Inte heller vet jag så mycket om detta med tyska ockupationen under andra världskriget. Något att ta reda på. Detta med folk som befann sig illegalt i andra länder, som där blev tillfällig billig arbetskraft, och som kunde tillhöra ligor som begick brott, är såklart inget nytt under solen, varhelst det fanns och finns.

Maigret är rättmätigt hård mot de hårda. Utan pardon. Står på brottsoffrens sida och jobbar ihärdigt för att få fast förövarna. Det finns något så genuint i denna kommissaries sätt att arbeta som gör att jag bara vill läsa mer ur samma bokserie. Där rättvisa skipas för de som har rätten på sin sida är riktiga må bra-böcker tycker jag. Maigret och hans hustru (som alltid tycks finnas med på ett hörn i historierna) är dessutom ett trevligt par som kompletterar varandra väl, som visar varandra förståelse, hänsyn och omtanke. Det som också tilltalar mig väldigt mycket är hur olika miljöer beskrivs, miljöer som ges liv på ett väldigt rakt och direkt sätt. Så även om jag upplevde Maigret och hans mord en aning diffus inledningsvis och själva deckargåtan i sig en aning alltför tillkrånglad med olika sidohistorier, så var väl själva helheten rätt bra och intressant ändå.

Ja, jag tror det får räcka så. Nu skall jag vidare välja vilken nästa Maigret-klassiker som står på tur att bli läst. Utmärkta sommardeckare som även ger spännande historiska tidsskildringar genom väl beskrivna miljöer och dess folkliv.