Sektens år, KG Johansson. Tira Tiger Förlag. Antal sidor: 521. Utgivningsår häftad: 2021.
Recensionsexemplar.
"En sångerska sjunger fyra ord fel i melodifestivalens svenska final. De oväntade orden kan tolkas som ett bibelcitat – och med början bland artister och skådespelare dyker en ny väckelserörelse upp, växer sig snabbt stark och blir en dominerande politisk kraft i landet. Sektens år är berättelsen om hur två systrar, inte särskilt förtjusta i varandra, dras in i skeendet. Den äldre systern är gift och har tryggt jobb och två barn, den yngre är singel, jobbar löst som servitris och lever riskabelt. Men det omvälvande året kommer att förändra mycket i deras tillvaro.
Sektens år har tidigare utgivits som e-bok 2012 och 2014, då under titeln Kärlekssekten."
Romance Week startar på goodreads och måndagen den 14 februari säger att det är Alla hjärtans dag. Här i bokhyllan ska jag försöka skriva några rader om en roman som först hade titeln Kärlekssekten (2012, 2014) och nu senast (2021) som pappersutgåva Sektens år.
Så särskilt fint omtänksamt och kärleksfullt är det till övervägande del inte i denna historia om två systrar och en ny kristen väckelserörelse, snarare avundsjukt, otroget, fult ondskefullt och brutalt. Det är en lång upptakt innan sekten verkligen tar fart och blir landsomfattande. Skådespelare och övriga i kändisvärlden utgör de första entusiasterna, för att sen sprida sig vidare. Den ena av systrarna sugs in, den andra betraktar det skeptiskt från sidan om. Det enda de i början tycks ha gemensamt är avundsjukan dem emellan som en ogenomtränglig mur.
Sektens år är väldigt mycket ett relations- och familjedrama, vilket egentligen inte är den typ av bok jag normalt skulle välja att läsa. Så kanske var det tur att jag inte visste det innan, vill ju inte gå miste om att läsa en roman som behandlar ämnet sekterism, åtminstone till en viss del. Det är intressant! Lite humor också mitt upp i vardagstrivialt och allvar, det gillar jag.
Och hur blir det, vad fyller sekten för funktion hos människornas sökande inledningsvis, och vad mynnar det ut i; något radikaliserat eller måttligt, något normaliserande av det oacceptabla? Om uppvaknandet till verkligheten efteråt kommer, hur blir reaktionen över tiden i "sektens år"? Skuld, skam och ånger, tomhet eller lättnad, vad?
I den förra utgåvans beskrivning (e-bok utgiven av Molnfritt Förlag) står att författaren "tar obarmhärtigt med oss från den ädla ytan till det smutsiga djupet av den norrländska själen." Inte uteslutande smickrande alltså. Obarmhärtigt är det, men även bitvis magiskt vackert och naturskönt, inklusive fint beskrivna årstider. KG Johansson är en fantastisk berättare som fängslar läsaren med sina texter, så även här. Det verkar inte vara något jag kan tycka annorlunda om.
Upplevde att det var lite väl många och utdragna sidospår, samt att själva sektens existens inte märks särskilt alls förrän bokens senare del. Huvudkaraktärerna - som verkligen inte alltid är så lätt att känna sympati för - är flerdimensionellt framställda, både svart, vitt och ett helt spektra däremellan. Klokheterna glimmar här och var som små guldklimpar, och den som vågar gräva i allt det mörka och smutsiga blir belönad att finna dem.
Och vet ni vad? Bokens avslut är helt perfekt, ser systrarnas triumf framför mig. Japp, magnifikt är det. Och hjärtevärmande på Alla hjärtans dag.❤
Läs även:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Kommentarsspam undanbedes (raderas alltid). Försök hålla en vänlig, saklig och god ton i kommentarsfältet. Tack!