"Maus", Art Spiegelman

Maus, Art Spiegelman. Förlag: Brombergs. Översättare: Jan Wahlén, Joanna Bankier. Efterord: Astrid Trotzig. Antal sidor: 295. Utgivningsår samlarutgåva Maus 1 och 2: 2009. (Första delen publicerades till viss del 1977-1985 i tidskrift, som bok 1986. Andra delen 1986-1991 i tidskrift, som bok 1991. Första svenska upplagor 1987 och 1992).

Bibliotekslån

 

"Maus är den kritikerrosade och numera klassiska serieromanen som handlar om författarens far, Vladek Spiegelman, som överlevde Förintelsen.

I Maus skildras judarna som möss och nazisterna som katter - och i den tecknade seriens form förmår historien om Hitlers skräckvälde återigen att chockera oss.

Denna volym innehåller den samlade utgåvan av Maus som utkom senast 1996.

Art Spiegelman föddes 1948 i Stockholm men växte upp i New York. Han är serietecknare och illustratör. För Maus 2 belönades han med Pulitzerpriset."

I efterordet (september 2009) av Astrid Trotzig nämns kritik mot alternativhistorisk fiktion, att den skulle kunna bidra till att unga människor börjar tvivla på eller tappa fakta, rentav att den skulle leda till revisionism. Där håller jag inte med. Alternativhistorisk fiktion kan leda till informationssökning, väcka nyfikenhet kring verklig historisk fakta bakom fiktionen och därmed bidra till viktig kunskap. Och ska man börja förbjuda böcker, om man undanhåller böcker på det viset, böcker som kan vara vettigt tankeväckande och nå de som främst läser t.ex. fantastik och spänningsromaner, så kanske det går för långt. Så långt gick det för den här Pulitzerbelönade serieromanen Maus, som alltså nyligen förbjöds i undervisning för åttondeklassare i ett skoldistrikt i Tennessee (läs mer om det här).

Och:

"Hur ska man motivera en ung människa att läsa den, när det ofta är så att det bästa sättet att få någon att avstå från att läsa en specifik bok är att entusiastiskt rekommendera den?"

Är det verkligen ofta så? Stor positiv uppmärksamhet leder väl för det mesta att fler läser, och om fler läser så väcks nyfikenheten och leder till att ännu fler läser. En motivation kan säkert vara att förbjuda en bok kanske? Också en typ av uppmärksamhet. Hyllande "tjat" kan förstås både attrahera och repellera. Ibland är det svårt att veta vad som fungerar. Jag skriver såhär: Läs Maus, den är fantastisk! Prisvinnande och förbjuden! Tänk om alla dina kompisar läst den och inte du!

Nu skulle inte det här handla om efterordet utan själva serieromanen, som alltså är en vittnesskildring av Förintelsen, ett groteskt trauma som sätter spår även för senare påföljande generationer. Boken hjälper oss att förstå vidden av detta på ett begripligt sätt, där text och bild ger en speciell helhet som starkt berör och upplevs oerhört fängslande. För samtidigt är det en biografisk roman som pendlar mellan ett nu och ett då, och en metaroman (själva skapandeprocessen). Lägg till att tyskar tecknas som katter, judar som möss, polacker som grisar, amerikaner som hundar, fransmän som grodor och svenskar som rådjur. Låter det konstigt tycker ni? Men det funkar! Det finns sådant som tydliggörs ytterligare på det här sättet, och det fyller flera funktioner.

Mycket klokt sagt av Pavel, psykologen vars hem är fullt av hemlösa hundar och katter (för att sådär ljuvligt krångla till metaforerna):

"Ja, livet står alltid på livets sida och skulden läggs på offren. Men det var inte de BÄSTA som överlevde, inte heller de bästa som dog. Det var SLUMPEN som avgjorde!"

Historien är öppet och ärligt förmedlad, och det råder inga tvivel om att boken måste ha varit oerhört svår att skapa, inte minst känslomässigt. Oerhört starkt gjort av Art Spiegelman. Kan inte förstå varför man förbjuder en bok som denna. Skulle de erfarenheter, upplevelser, känslor och tankar som givit upphov till bilderna och metaforerna, såsom de nu förmedlas via författaren, inte får synas så oförfalskade?

Maus ger en viktig påminnelse om Förintelsen. Förutom vad krigets fasor även orsakade på lång sikt, ges fokus på det tidlösa i benägenheten att dela in människor i grupper som etiketteras med specifika egenskaper. Något som kanske förstärks ytterligare i oroliga tider? Då vi får det sämre ställt? När vi börjar försöka skuldbelägga varandra? Selektera och rensa ut svaga och sjuka, "mindre livsdugliga/arbetsföra"? Det kan likväl ske bakom kulisserna, till massans tysta acceptans. Påminnelser behövs fortfarande, generation för generation.

Och hjälper det nu inte att jag entusiastiskt rekommenderar boken för att ni ska ta er an den, så tänk då på att det är lite "förbjudet" också. Boken verkar vara slut på förlaget, men går säkert att låna.

Tidigare inlägg: En smakebit på søndag