En smakebit på søndag: Frågor jag fått om Förintelsen

Genom den norska bokbloggen Betraktninger kan vi ta del av och även själva bjuda på smakbitar ur böckerna vi läser. Med detta utbyte kan vi ge och få bra boktips.

Igår kväll läste jag ut Frågor jag fått om Förintelsen av Hédi Fried. Så det är den jag idag hämtar ett par smakbitar ur.

Sidan 50:

  "I Auschwitz hände det att jag i min förtvivlan tänkte: Inte en dag till, imorgon kastar jag mig på den elektriska taggtråden. Men sedan kom nästa tanke: Det skulle vara att gå nazisternas ärende, det är ju det de vill, att bli av med oss.

   Det som hjälpte mot alla dessa dystra tankar var att jag var tillsammans med min syster. Vi kände ansvar för varandra, det fanns en mening i meningslösheten. Var hon deppig försökte jag muntra upp henne. Var jag ledsen skojade hon till det. Vi hade nog inte överlevt om vi inte haft varandra."

Sidan 133:

"I många år ansågs det viktigt att barnen skulle lära sig årtal och krigsskådeplatser. Undervisningen skedde enligt korvstoppningsprincipen. Den gick enbart till hjärnan, något som fostrade små automater som kunde rabbla skeenden utan att riktigt förstå vad det handlade om.

   För att uppnå riktig förståelse med djup insikt måste undervisningen rikta sig till hjärtat. Vägen dit är att presentera makrohändelser genom mikrovärlden, utgå ifrån enstaka människoöden för att skildra epoken. Man får utgå från nuet, hitta händelser som lätt kan kopplas till dåtiden, och dra uppmärksamhet till hur lätt saker och ting tar en utveckling man inte hade räknat med. Man behöver peka på individens ansvar för både sig själv och samhället, och hur farligt det är att vara tyst."