"Det är sent 1800-tal. I den värmländska socknen Frykeboda hittas klockaren, tillika poststationsföreståndaren, mördad. Någon har uppenbarligen brutit mot femte budordet: Du skall icke dräpa. Men det visar sig att det finns fler synder att bekänna.
Detta är den efterlängtade uppföljaren till Robert Warholms debutroman Skam. På nytt får vi följa länsmannen Nathanael Efraimsson och fjärdingsmannen Alfred Karlsson i deras arbete med att försöka få tag i gärningsmannen.
Även denna gång bygger historien på ett autentiskt svenskt rättsfall, men platser och personer är ändrade och upplösningen blir en annan."
Det här är alltså författarens andra roman, har för egen del inte läst den första (titel: Skam) men det kändes heller inte så viktigt då Synd i mitt tycke gick alldeles utmärkt att läsa fristående.
Synd bygger på ett gammalt rättsfall i Uppland, där rånmordet på en klockare/postmästare begicks den 12 februari 1896 i Östervåla. Till viss del följer romanen det verkliga rättsfallet, det s.k. Östervålamordet, faktiskt mer än vad jag först trodde. Ja, förutom då mest markant att historien är förlagd till Värmland och att själva upplösningen (vem som till slut visar sig vara mördaren) är ren fantasi.
Kunde inte låta bli att ta reda på fakta bakom och häpnade t.ex. över hur en brottsutredning kunde gå till och den underliga praxis man tillämpade inom rättsväsendet på den tiden, liksom en bra bit in på 1900-talet. Bara det att en oskyldig kunde sitta häktad i över ett år, då rättegången kunde senareläggas upprepade gånger, och att den tidigare häktade efter frikännandet till råga på allt anmodades betala ersättning till Kronan för åklagarens utgifter till vittnena. Makalöst. Ingen lätt sak för en fattig torpare eller backstugusittare som kanske blivit hemlös på kuppen...
Att sen den som var brottsutredande länsman så där hänsynslöst kunde tvinga fram ett önskat resultat genom att konstruera en lösning på ett brott med skapade motiv, är ju förstås helt ofattbart. För just, även där finns faktiskt lite autenticitet, hur mycket man än önskar att det bara var hittepå rakt igenom.
Romanens länsman Nathanael Efraimsson är troligen en karaktär som kan väcka svårartad antipati hos vem som helst. Fjärdingsmannen Alfred Karlsson får väl då vara den karaktär man däremot känner sympati för, trots att han tvingas foga sig så mycket efter länsmannens nycker. Man får visserligen inte några djupgående karaktärsbeskrivningar, men hur personerna interagerar sinsemellan styr upp det hela och trots att persongalleriet är stort blir det inget problem att hålla koll på vem som är vem och gör vad.
Tyckte mycket om språket, att det sociala och kulturella kändes trovärdigt för tiden. På sätt och vis är det en parodi över dåtidens klassamhälle, med allt vad det innebar. Så förutom som historisk deckare blev det för mig en komisk deckare med gott om skämtsamma gliringar, knepiga karaktärer och dialog som hämtad ur ett folklustspel. Väldigt mycket kakor och dricka kaffe på bit blir det. Länsmannens dubbelmoral och alkoholmissbruk är oroväckande allvarligt, även om han nu inte själv tycks uppmärksamma annat än de fattigas fel och brister. Men som så ofta är fallet med komiska deckare är upprepningar det som förstärker humorn.
Miljöbeskrivningarna för naturen under de olika årstiderna skildrades på ett sätt som flöt in fint i handlingen, hade velat ha mer sådant. Oftast brukar just naturskildringar i en historisk roman (eller historisk fiktion) vara sådant jag uppskattar, men alla tycker ju olika, även om den saken.
Till det som hamnade på minussidan räknar jag hur plötsligt tidsglappet kom från 1896 till 1926, hade verkligen velat ha en mjukare övergång där, man var inte riktigt beredd. Allt inmundigande av kaffe, spirituosa och ätbart av olika slag, visst var det både kul och träffsäkert, upprepningar är kul, men ändå, en aningens för mycket, för ofta. Och till sist, H.K. Bergdahl... visserligen advokat och inte byrådirektör, men ändå, är det liksom inte rätt tokigt att uppkalla en karaktär efter Tage Danielssons mer kända byrådirektör i sagan om Karl-Bertil Jonsson?
Summan av kardemumman är ju sen ett resultat av att väldigt lite hamnar på minus- jämfört med plussidan. Framförallt blev det här en för mig väldigt lättläst historia, boken gick oerhört snabbt att läsa ut, en riktigt bladvändarhistoria, delvis p.g.a en enkelhet (utan att för den skull bli medioker) och genom den lättsamt humoristiska tonen. Men såklart var det även en spännande och engagerande mordgåta, med minst sagt speciella brottsutredare. Historien fick mig intresserad av att ta reda på fakta kring det autentiska rättsfallet bakom fiktionen, och enligt mig är det precis det en riktigt bra historisk roman/fiktion skall leda till. "Riktigt bra" betyder en fyra i betyg på den här bloggen.
Läser gärna fler historiska deckare av Robert Warholm som författare. Hoppas då att den humoristiska tonen får vara med även fortsättningsvis, mitt uppe i allt blodigt allvar. Den behövs.
Finns att köpa på:
Bokus: Inbunden
Adlibris: Inbunden
