"Station elva", Emily St John Mandel

Station elva, Emily St John Mandel. Översättare: Carl-Johan Lind. Förlag: Trut Publishing. Antal sidor: 358. Utgivningsdatum: 2020-11-27. Originaltitel: Station Eleven (2014).

"En djärv, mörkt glittrande roman som utspelar sig i de kusliga dagarna efter civilisationens kollaps. Station elva berättar den trollbindande historien om en grupp skådespelarnomader som strövar omkring över de utspridda utposterna runt Stora sjöarna och som riskerar allt för konst och mänsklighet.

En vinternatt i Toronto dör skådespelaren Arthur Leander av en hjärtattack i Kung Lears fjärde akt. Hans död väcker lite uppmärksamhet eftersom en snabbt spridande influensapandemi just har nått Nordamerika, med en uppskattad dödlighet på över 99 %. Inom några dagar är samhället under upplösning, inom några veckor har elnätet och telekommunikationerna kollapsat, och inom några månader har civilisationen som vi känner den nått sitt slut. Femton år senare, då Symfonin med skådespelarna framför Shakespeare och klassisk musik i de spridda bosättningarna efter civilisationens kollaps, försvinner två av Symfoniens musiker från en stad som styrs av en våldsam profet. De tvingas nu att fly bortom gränserna för det kända territoriet. Berättelsen flätar samman liv och öden för en rad personer i denna postapokalyptiska värld.

Station elva är en mänsklig berättelse. En historia om fascinerande samband och relationer, om vår besatthet av föremål och vårt behov av konst (eftersom överlevnad är otillräckligt). Livet kan fortsätta och fortsätter, och människorna strävar efter de saker de gjorde tidigare: att underhålla, skratta, älska och återuppbygga."

En något annorlunda dystopi som i skuggan av verklighetens pandemi kanske fick en djupare innebörd. Något större intresse för berättandet om tiden innan pandemin kunde jag tyvärr inte uppbåda, situationen på väg mot och efter civilisationskollaps ger däremot fler intressanta infallsvinklar att reflektera över. T.ex. mytbildning. Olika hypoteser om forntiden och forntida förlorade civilisationer är ju spännande. Tankar om huruvida verkliga händelser finns invävda i forntida sagor, myter och inskriptioner kan ju göras mer eller mindre fantasifulla, föreställningar om hur världen såg ut, hur människorna levde, hur byggnadsverken blev till, vilka katastrofer tidigare civilisationer drabbades av, hur de eventuellt överlevande gjorde för att just överleva? För i stort sett finns ju mest teorier. Civilisationskollapser utplånar det mesta. Men inte allt.

Tillbaka till boken. Konstigt nog fanns det ingen karaktär som jag fäste mig särskilt vid, ingen som jag kände särskilt mycket för. Vad det beror på vet jag inte, kanske var det ointresset för berättelsen som utspelade sig före pandemin, vilket var ständigt återkommande. Det blev lite hattigt fram och tillbaka. Men miljöbeskrivningar i den postapokalyptiska världen var stämningsfulla på olika sätt, dystert hotfullt och glittrigt hoppfullt i en sällsam mix.

Tv-serie har tydligen också skapats baserad på boken:

Även: En smakebit på søndag