Midnattsblot av Camilla Sten. Förlag: Rabén & Sjögren. Utgivningsdatum: 2021-05-28. Antal sidor: 353.
"De hade sett någonting ute i skogen. Hört någonting. Någonting som inte var mänskligt. Hur kunde allt förbli detsamma efter det? Det var som om alla hade glömt. Alla utom hon.
För de flesta i Järvhöga har livet återgått till det vanliga efter den dramatiska händelsen i skogen, då den försvunna eleven Markus återfanns vid liv. Men för Julia är inget sig likt. Det som lurade bland träden är kvar. Det som lockar pojkar in i skogen, det som alltid funnits i Järvhöga, finns fortfarande där ute.
Samtidigt börjar Emil, Markus rumskamrat, ana att någonting inte är som det ska på skolan. Någonting har förändrats. Med Markus, med allt, och ingen går säker.
Medan ljuset och våren återvänder till Järvhöga måste Julia och Emil försöka rädda sig själva, och dem som de älskar. Innan det är för sent.
Midnattsblot är den fristående fortsättningen i Järvhögatrilogin, där stark spänning blandas med magisk realism."
Järvhögatrilogins andra del Midnattsblot, uppföljare till Bergtagen, upplevde jag som en något mer utpräglad unga vuxna-roman. Är fullt på det klara med att boken på så vis kan uppskattas och bedömas bättre av ålderskategorin den är avsedd för. Lätt oroande om framställningen av de unga karaktärernas destruktiva livsstil och dystra framtidstro är realistisk... tyvärr tror jag ofta det numera kan vara så (läskigt om det normaliserats med användande av narkotika/droger bland unga), kanske mer än man anar, mer än det som synliggörs. Julias hemsituation med sin sjuka mamma är tyvärr nog också mer vanligt än vad de flesta vill tro. Finns många orsaker till det. Just den situationen var hursomhelst otroligt väl gestaltat, oerhört inlevelsefullt i hela sjukdomsutvecklingen. Astrid är en karaktär som kliver fram i denna andra del, visar prov på vänskap, såsom vänskap skall vara. Fint beskrivet!
För övrigt i denna uppföljare blir bilden av familjen Erlander mer tydlig, det nystas skräckblandat i det förflutnas mörka hemligheter. Det övernaturliga fungerar också tillsammans med det vardagligt realistiska, en förmåga den här författaren hanterar skickligt. Bra upplägg. Korta kapitel, bra indelning i övrigt, lagom med dialog. Perfekt för den här typen av bok. Språket... nja, sådär. Kul med inflikad samtidsparodi, men en aning för tillkrånglad och krystad emellanåt. Kanske lite för ungt för mig?
Anade efter att ungefär halva boken var läst att det fick räcka, men detta ändrade sig en bit in på andra halvan, klart jag vill läsa tredje och sista delen också när det blir så dags. Cliffhanger finns, och man vill veta hur det kommer att gå.
Sammanfattning: Även om jag nu själv inte tyckte Midnattsblot var fullt lika bra som Bergtagen, kändes karaktärsutvecklingen trovärdig och boken var lagom spännande för att kallas bladvändare. Författaren behärskar utan tvivel konsten att skapa ruggiga stämningar på ett mycket skickligt sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Kommentarsspam undanbedes (raderas alltid). Försök hålla en vänlig, saklig och god ton i kommentarsfältet. Tack!