"I himlen brinner rävarnas eld och i Lumi brinner saknaden. Endast kyla och fysisk ansträngning kan få henne att glömma.
Lumi, en ung lovande skidtalang, blir erbjuden en plats på ett elitläger. Det är hennes chans att nå toppen och hon ger allt. Men under de stenhårda träningspassen händer något. Nya skrämmande nivåer av tillvaron visar sig och hon ställs inför flera svåra val och ett djupt mörker.
Elddjur är en historia om hur saknad och förlust kan få en att pressa sig till det yttersta, långt bortom vad som egentligen borde vara möjligt.
Joni Huttunen är född 1980 och uppväxt i Bollebygd. Han är en mångsysslare som växlar mellan musik, filmskapande och det litterära skrivandet.
År 2016 kom hans debutroman, den rosade spökhistorian Barrfiolernas rike.
Elddjur är Jonis andra roman och rör sig på många sätt i samma litterära landskap som debuten."
Har av författaren tidigare läst debutromanen Barrfiolernas rike, vars handling utspelar sig under sommartid i finsk skogsmiljö och där huvudkaraktären Miika söker skrivro, något som visar sig bli till något helt annat. I Elddjur handlar det istället om vintertid i norrländsk miljö, där huvudkaraktären Lumi skidtränar på elitläger och upptäcker en värld bortom den synliga. Just natur- och miljöbeskrivningarna var det som fick mig att vilja läsa även denna senaste roman av Huttunen, och jag blev verkligen inte besviken. Det finns i båda dessa böcker komponenter som är samstämmiga: unga karaktärer med drivkraft men vilsenhet, kommande från fattiga och trasiga hemförhållanden, resan från stad till glesbygd och där ett slags ökat medvetande förvärvas genom omskakande händelser... och så då alla dessa stillsamma naturskildringar, som jag upplever som så magiska. Allt detta tilltalar mig, och i Elddjur har den där inlevelseförmågan, som förmedlas genom ett anspråkslöst elegant språk, förhöjts ytterligare. Nämnde i förra recensionen om hur jag upplevde ett slags ytområde på råstenen där den lät ana sitt allra bästa, och här är den nu, slipad. Sånt blir man glad för.
Tyckte även om karaktärsbeskrivningarna, sättet som personerna själva, relationerna och intrigen utvecklades på. Tillsammans med det övernaturliga - som innehåller en skön mix av både skräck och saga/myt - blir det riktigt spännande läsning som mot slutuppgörelsen fick mig att ogärna lägga boken åt sidan innan sista sidan var läst. Bokens avslut var helt magnifikt, av sån sort som gjorde mig påmind om hur viktigt just en berättelses avslut är. Ett riktigt bra slut gör dig lycklig, Elddjur bjöd på det.
Möjligen uppfattade jag den delen skräckmoment där Mäster Håtes uppenbarelse beskrivs (och konfrontationen med densamma då det går till handgripligheter) som mer fånigt mediokra är läskiga, men bara en bagatell i det stora hela.
Korta kapitel och ett upplägg i övrigt med kursiva korta insticksavsnitt gör det hela lättläst, ökar spänningen och ger ett bra driv. Detta förstärker även det poetiska, och då menar jag inte poetiskt som i något pompöst, utan bara som något vackert och följsamt i all sin enkelhet.
Elddjur är helt klart en intressant kombination av idrott och skräck, och det funkar ypperligt! Det är dessutom en historia om förlust, saknad och sorg efter en älskad syster, en sorg som stagnerar en familj och får Lumi att pressa sig i sina fysiska idrottsprestationer till det allra yttersta, till gränsskiktet och där förbi, där den synliga världen övergår i något annat...
Missa nu inte denna spännande lilla pärla så full av känsla och inlevelse! Ser glatt fram emot att läsa kommande böcker skrivna av Joni Huttunen.
Andra bloggare om Elddjur:
Vargnatts bokhylla
Tankar om böcker.
Det låter lovande! :D Vill som sagt väldigt gärna läsa båda böckerna.
SvaraRaderaKul! Hoppas du gillar dem!
Radera