Prepping - Att hoppas på det bästa, men förbereda sig på det värsta av Anna-Maria Stawreberg. Norstedts förlag. Läste boken som bibliotekslån (häftad/flexband). ISBN: 9789113077109
Ännu en bok jag skulle rekommendera precis alla att läsa. Lättillgänglig, inspirerande och för vår tid (och framtiden) absolut nödvändig kunskap.
Läs om enklare sjukvård och mental förberedelse inför krissituation, om hur vi skall klara mat- och vattenbehov. Men även hur vi klarar en överlevnadssituation i naturen, kunskap om värme och kyla, samt hur vi kan bli mer självförsörjande genom odling. Längst bak i boken finns även en "Ordlista för preppar-rookien", många nya ord för gammalt på nytt sätt och under andra omständigheter, med en uppdaterad hotbild. Här finns även listor på böcker och filmer med preppinginslag.
Genom boken får man också ta del av intervjuer med sådana människor - preppers - som förbereder sig inför situationer där samhällets funktioner och resurser upphört att fungera.
Ordet prepping lär ha dykt upp här i början av 2000-talet, inspirerat av amerikansk preppingkultur. Men på något sätt kan jag tycka att det numera smält ihop med vanlig sund krisberedskap (åtminstone i Sverige), då är det förstås bara positivt. I sammanhanget kan man ju inte låta bli att fundera över att så många idag inte ens har ett sparkapital på banken, en ekonomisk beredskap t.ex. om de själva eller någon närstående skulle drabbas av sjukdom/handikapp. För ja, det vet vi ju nu, sjukförsäkringen är inte att lita på, den tryggheten kan vi numera glömma att den finns. Konstigt nog verkar många tycka det mer lättvindigt att ta lån och skuldsätta sig, istället för att spara - oavsett vad medlen skall användas till - för egen del har jag aldrig förstått det tänket.
Att det skulle finnas en risk med att tilliten till samhället rubbas om alltfler inser det nödvändiga med individens egna krisberedskap (oavsett vad som kan hända, individuell eller samhällelig kris) tror jag inte är något problem egentligen (om man tänker på prepping i form av den sunda typen av beredskap), för såsom samhällsutvecklingen varit under de senaste fem åren har den där tilliten redan avtagit drastiskt. Tror inte jag idag är ensam om att ha förlorat den tilliten (även om jag alltid haft en viss betryggande egen beredskap och till största del ett förebyggande tankesätt i det mesta). Så själv ser jag det alltså bara som en naturlig utveckling med det ökade intresset för prepping. Insikten om att samhället varken har beredskap eller resurs vid kris och katastrof blir alltmer påtaglig. Utmaningarna nu och framöver är många och ofta samverkande.
I bokens slutord nämns att hjälp vid kris i första hand skall gå till människor med funktionsvariation, barn och äldre. Men hur mycket jag än vill att det skall vara på det viset så tror jag inte heller detta kommer att fungera, för då det inte fungerar annars, hur skall det då kunna göra det ö.h.t. vid en större kris?
Problem kan det väl bli om folk (finns ju alla sorter) börjar bunkra brandfarliga vätskor (t.ex. drivmedel) i värsta fall i flerfamiljshus, eller förvara en massa stöldbegärligt i hemmen i form av pengar och silver (jo, tydligen är silver något som en del preppare hamstrar)... inte minst med tanke på nutidens eskalerande kriminalitet. T.o.m. överdrivet stora förråd av vattenförvaring kan ju säkert ställa till det för flera hushåll än ett, vid läckage i lägenhetshus. Ökad förekomst av skjutvapen borde förstås också ses som ett jätteproblem.
Så visst, jag kan se risker med att samhällets beredskap och trygghetssystem nedmonteras alltmer, men nu är det så det ser ut och så länge de flesta verkar tycka det är okej tror jag preppingkulturen är på frammarsch, på både gott och ont.
"Hur länge skulle du klara dig om det blev ett långvarigt strömavbrott? Om vattnet försvann och våra bensinkort eller betalkort slutade fungera? Det finns en grupp människor som övar sig i att vara förberedda på just det: prepparna.
Samtidigt som myndigheterna uppmanar medborgarna att vi måste klara oss själva i minst 72 timmar står många av oss handfallna när elen går eller vattnet tar slut.
En preppare har bunkrat färskvatten och konserver. De riktigt seriösa lämnar staden och flyttar ut på landet till ett hus med egen brunn och större möjligheter att ta sig igenom civilisatoriska sammanbrott.
I boken får vi möta ett antal svenska preppare som delar med sig av hur de går till väga för att vara förberedda vid alla typer av katastrofer. Det är kvinnan som jobbar på UD, ensamstående mamman som preppar med barnen, pensionären som blir alltmer självförsörjande på sin odling och paret som lagrat 400 liter vatten i sin lägenhet.
Men boken är också en praktisk handbok med en mängd värdefulla tips på hur man överlever, håller värmen, lagrar vatten eller klarar sig mentalt i en kris."
Ännu en bok jag skulle rekommendera precis alla att läsa. Lättillgänglig, inspirerande och för vår tid (och framtiden) absolut nödvändig kunskap.
Läs om enklare sjukvård och mental förberedelse inför krissituation, om hur vi skall klara mat- och vattenbehov. Men även hur vi klarar en överlevnadssituation i naturen, kunskap om värme och kyla, samt hur vi kan bli mer självförsörjande genom odling. Längst bak i boken finns även en "Ordlista för preppar-rookien", många nya ord för gammalt på nytt sätt och under andra omständigheter, med en uppdaterad hotbild. Här finns även listor på böcker och filmer med preppinginslag.
Genom boken får man också ta del av intervjuer med sådana människor - preppers - som förbereder sig inför situationer där samhällets funktioner och resurser upphört att fungera.
Ordet prepping lär ha dykt upp här i början av 2000-talet, inspirerat av amerikansk preppingkultur. Men på något sätt kan jag tycka att det numera smält ihop med vanlig sund krisberedskap (åtminstone i Sverige), då är det förstås bara positivt. I sammanhanget kan man ju inte låta bli att fundera över att så många idag inte ens har ett sparkapital på banken, en ekonomisk beredskap t.ex. om de själva eller någon närstående skulle drabbas av sjukdom/handikapp. För ja, det vet vi ju nu, sjukförsäkringen är inte att lita på, den tryggheten kan vi numera glömma att den finns. Konstigt nog verkar många tycka det mer lättvindigt att ta lån och skuldsätta sig, istället för att spara - oavsett vad medlen skall användas till - för egen del har jag aldrig förstått det tänket.
Att det skulle finnas en risk med att tilliten till samhället rubbas om alltfler inser det nödvändiga med individens egna krisberedskap (oavsett vad som kan hända, individuell eller samhällelig kris) tror jag inte är något problem egentligen (om man tänker på prepping i form av den sunda typen av beredskap), för såsom samhällsutvecklingen varit under de senaste fem åren har den där tilliten redan avtagit drastiskt. Tror inte jag idag är ensam om att ha förlorat den tilliten (även om jag alltid haft en viss betryggande egen beredskap och till största del ett förebyggande tankesätt i det mesta). Så själv ser jag det alltså bara som en naturlig utveckling med det ökade intresset för prepping. Insikten om att samhället varken har beredskap eller resurs vid kris och katastrof blir alltmer påtaglig. Utmaningarna nu och framöver är många och ofta samverkande.
I bokens slutord nämns att hjälp vid kris i första hand skall gå till människor med funktionsvariation, barn och äldre. Men hur mycket jag än vill att det skall vara på det viset så tror jag inte heller detta kommer att fungera, för då det inte fungerar annars, hur skall det då kunna göra det ö.h.t. vid en större kris?
Problem kan det väl bli om folk (finns ju alla sorter) börjar bunkra brandfarliga vätskor (t.ex. drivmedel) i värsta fall i flerfamiljshus, eller förvara en massa stöldbegärligt i hemmen i form av pengar och silver (jo, tydligen är silver något som en del preppare hamstrar)... inte minst med tanke på nutidens eskalerande kriminalitet. T.o.m. överdrivet stora förråd av vattenförvaring kan ju säkert ställa till det för flera hushåll än ett, vid läckage i lägenhetshus. Ökad förekomst av skjutvapen borde förstås också ses som ett jätteproblem.
Så visst, jag kan se risker med att samhällets beredskap och trygghetssystem nedmonteras alltmer, men nu är det så det ser ut och så länge de flesta verkar tycka det är okej tror jag preppingkulturen är på frammarsch, på både gott och ont.
Kommentarer
Skicka en kommentar
Kommentarsspam undanbedes (raderas alltid). Försök hålla en vänlig, saklig och god ton i kommentarsfältet. Tack!