"Främlingen" av Albert Camus

Främlingen av Albert Camus.

"Mersault är en vanlig människa som slumpen gör till mördare. När han ställs inför rätta vänds alla hans tidigare handlingar mot honom och han blir föremål för hat och förakt. Men han upplever allt som händer med likgiltighet, ser tillvaron som ett spel av tillfälligheter. Han är en främling för både andra och för sig själv.

Med betydelsemättad precision och säker stilkonst gestaltar Albert Camus (1913–1960) här den moderna människans livssituation.

Främlingen utkom första gången på svenska 1946.

Delfinserien har i mer än trettio år stått för kvalitativ pocketutgivning. Idag består serien av moderna klassiker av internationellt snitt."

Albert Camus levde mellan 1913 och 1960, då han omkom i en bilolycka.

Vad har publicerats av Camus, och vad finns i svensk översättning? Hittade dessa:

Främlingen (roman, 1942), Myten om Sisyfos (essä, 1942), Människans revolt (essä, 1951), Pesten (roman, 1947), Fallet (roman, 1956), Landsflykten och riket (novellsamling, 1957). Postumt: Den första människan (självbiografisk roman, 1994).

Vad gäller Främlingen ..."en studie av en absurd man i en absurd värld", mindes jag inte alls något av handlingen sedan tidigare. Romanen var ändå lätt att läsa, om man enbart ser till språk och layout. Främlingen är uppdelad i två delar, innan och efter det att huvudpersonen Mersault ställs inför rätta för ett kallsinnigt begånget mord, ett mord på brodern till den kvinna som misshandlats av Mersaults granne och nyblivna vän Raymond. Krångligt?

Mersault får sitt rättmätiga straff, men samtidigt kan man se M. som en produkt av sin tid. Någon som bara flyter med strömmen, "sköt dig själv och skit i andra"-liv, hänsynslös mindfulness utan konsekvenstänk. Vad ni vill. Detta under en tid då likgiltighet bara föder ännu mer likgiltighet, kanske indirekt rentav främjar och premierar den, samtidigt som den fördöms för att det ska se bra ut, på ytan? Känner en enorm motvilja inför Mersaults blasé förhållningssätt mot allt avskyvärt som försiggår i hans närhet. Avskyvärd är även den falskhet och likgiltighet som tycks finnas i själva samhällssystemet, där t.ex. kvinnomisshandlaren slipper undan med en  liten lätt anmärkning.

Den här romanen utkom under nazitysklands ockupation av Frankrike, då den alltså på så vis släpptes igenom den tidens hårda censur. Camus mottog Nobelpriset i litteratur 1957. Främlingen menas gestalta "den moderna människans känsla av alienation i en snabbt föränderlig värld". Själv har jag rätt svårt att förstå romanen såsom det kanske syftas, säkert en fördel att läsa den samtidigt som någon annan, för att få det bollplank den kräver? Kvinnomisshandel och djurplågeri av en stackars sjuk hund, som bara får fortgå utan att någon visar civilkurage och förhindrar, ja för mig blev det jobbigt att läsa om (även om det bara är fiktivt). Mersault själv gör sitt bästa för att grannen ska kunna få fortsätta misshandla sin hund, medan hans flickvän Marie bara verkar tycka det är lustigt, något att skratta åt.

Skenhelig falskhet och kylig likgiltighet är bland det värsta som finns. Att acceptera en sådan tendens, om den visar sig tillta i en grogrund där vi alltmer lever i skilda världar, så kanske alltfler Mersault uppstår? En tanke jag får efter att ha läst boken.

Får väl medge att Främlingen ändå var lite tankeväckande ändå, inte bara irriterande och förvirrande. Men kommer den att stanna i minnet denna gång?

Källa: