Förlag: Type and Tell. Köplänkar: Bokus | Adlibris | Akademibokhandeln. Läste boken som recensionsexemplar (häftad). ISBN: 9789176838815
"”Hej! Jag kan tyvärr inte svara just nu eftersom jag stängt av min telefon, tagit ut SIM-kortet och sedan flyttat tusen kilometer norrut. Om det var något viktigt ber jag om ursäkt, men det kommer att bli krångligt: jag nås för närvarande bara via brev. Om du insisterar på att det är viktigt, ring min syster och hon löser något sätt att nå mig. Om du inte vet vem min syster är, kan detta samtal omöjligen vara viktigt. Ha en fortsatt trevlig dag!”
Höjden av förändring är en tidvis humoristisk, tidvis sorglig berättelse om vad som händer när man byter Huvudstadens 1 000 000 invånare till Vemforshöjdens 33. Vad som händer när man faktiskt vågar ta det där steget som innebär Stor Förändring. Som många pratar om, men väldigt få genomför.
Följ med på en berättelse om oväntad vänskap och oavsiktligt ansvar. För allt är ett projekt. Även konsten att spontant bosätta sig mitt i ingenstans.
David Eriksson (född 1988) är verksam inom IT-branschen i Stockholm, uppväxt i norra Norrland och har vid flera tillfällen lekt med tanken på att det börjar bli dags att flytta tillbaka upp in i skogen. Höjden av förändring är hans första roman."
Det här blev en positiv överraskning för mig! Alltid spännande (och lite läskigt) att läsa debutromaner som recensionsexemplar... kan ju kila iväg både upp och ned vad man tycker. Höjden av förändring kilade stadigt upp till toppskiktet, mycket p.g.a. den träffsäkra humor och öppna ärlighet som historien utstrålar.
Huvudkaraktären innehar hela perspektivet, men det är en intressant karaktär att känna sympati för och man vill verkligen veta hur det kommer att gå för honom, åt vilket håll det utvecklar sig. Det handlar om en förändringsvillig ung man på 30-årsstrecket som är sådär positivt udda med stark egen vilja... även när det krisar, alltid med humorn och ett ymnigt ordflöde i beredskap. Ordflödet i tanke och replik kunde i några fall vara svårt att hålla isär, man får vara uppmärksam på citattecken som markerar att det handlar om en replik och inte något som hör till tanken. För dagboksanteckningarna (får man väl kalla det) är korta och man kommer snabbt in på nya situationer och vändningar, vilket egentligen bara är en fördel och ger berättelsen liv och driv. Gillar när författare (som här) ibland nöjer sig med antydningar, det outtalade, som låter läsaren själv förstå vidare händelseutveckling, istället för att behöva skriva precis allt. På något sätt ger det en fördjupad känsla och inlevelse, åtminstone enligt mig, men det kanske är en konst i sig att åstadkomma det på ett sätt som fungerar, möjligen.
På samma vis som huvudkaraktären beskrivs de övriga inblandade personerna underhållande och känns sanna för de olika miljöerna (som ibland är sådär härligt slitna och icke tillrättalagda), alla med sina fördelar såväl som sina tillkortakommanden, folk med olika förmågor, livshistorier och knepiga personligheter (allt har sin bakgrundsbild, här finns gudskelov ingen uppdelning i ond och god!). Vem har t.ex. inte stött på en Anette någon gång, ett sånt tillfälle då man plötsligt upptäcker sig äga en anarkistisk ådra.
Stor fördel när sen författaren tycks ha fördjupad egen erfarenhet av de olika miljöerna, kontrasterna, de sociala- och kulturella skillnaderna. Höjden av förändring startar i den stora "Huvudstaden" och fortsätter till lilla fiktiva (får jag anta) byn Vemforshöjden i Norrbotten. Storstad och glesbygd/landsbygd upplevdes trovärdigt framställt, så även tidsmarkörer i livsstil och kultur för generationen. Visserligen tillhör jag själv, åtminstone nästan, den föregående generationen till vilken huvudpersonen (liksom författaren) tillhör, så kan inte fullkomligt ha koll på allt. Men, kan ändå tänka att allt det här är helt pricksäkert framställt, både det som hör till den generationen och det som rör dessa vitt skilda typer av samhällen, såsom det ser ut idag. Romaner med landsbygdsperspektiv behövs det absolut mer av, storstadsperspektivet tar alldeles för stor plats, vilket förstås möjligen beror på urbaniseringen.
Tack och lov presenteras inte romanen som feelgood, i såna fall hade jag troligen inte varit lika intresserad av att läsa den. Feelgood kan jag ofta ha svårt för. Men den här historien hör absolut till må bra-sorten (som jag väljer att kalla det), trivsam läsning som får dig att le av medkänsla och ibland igenkänning. Förutom att jag fängslas av händelseutvecklingen så blir det extra lättläst genom att själva upplägget/indelningen i antal dagar (Huvudstaden och sedan Vemforshöjden), månaderna, mängd olästa mail, m.m. funkar så bra ihop med storyn och dess utveckling i sig. Det hela mynnar ut i ett riktigt avgörande relationsdrama och (kanske, kanske) en förändring som var ofrånkomlig, men lite synd ändå... kan inte undvika fundera över hur livet sen kommer att bli för den där ålderskrisande(?) killen och "Den Där Tjejen".
Nu kan jag ju inte veta om den här boken (stort lycka till med den!) är en engångsföreteelse eller om författarambitionen är större än så... men jag hoppas såklart på det sistnämnda och ser i sådana fall fram emot Erikssons nästa bok.
Sammanfattningsvis en riktigt bra debutroman; träffsäkert rolig, medmänsklig och lite sorglig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Kommentarsspam undanbedes (raderas alltid). Försök hålla en vänlig, saklig och god ton i kommentarsfältet. Tack!