"Nidamörkur" av Peter Fröberg Idling

Nidamörkur av Peter Fröberg Idling. Förlag: Natur & Kultur (2020). Antal sidor: 350.

Bibliotekslånad (inbunden).

 

"Simon har förlorat sin släktgård och längtar tillbaka till barndomens somrar på södra Gotland. Som andra generationens storstadsbo vill han återknyta banden med vad han ser som sin egentliga hembygd. När han får möjlighet att köpa en tomt slår han till, utan att fråga sin sambo Jenny.

Jenny delar inte hans entusiasm inför ett gotländskt sommarhus och motsättningarna växer när han bestämmer sig för att själv bygga huset.

Väl där blir Simon snart alltmer isolerad och paranoid. När han inser att tomten, Nidamörkur enligt folktron, ligger på en plats där eldar brann och avrättningar och människooffer ägde rum, växer hans obehag. Husbygget fortskrider, men platsens fasansfulla förflutna tycks stiga ur den steniga heden.

I Nidamörkur har Peter Fröberg Idling lyckats förena den litterära romanens stilistiska höjd med skräckberättelsens förmåga att gestalta mänskliga och omänskliga nattsidor."

En roman som väcker intresset för Gotlands kulturhistoria, etnologi och geologi, på så vis utmärkt. Gillar själva nystandet i det förflutna som Jenny ger sig in i, även om det mesta sen blir hängande i luften. Författaren har gjort ett rejält ambitiöst djupdyk i t.ex. folklivsforskning (en diger lista med källhänvisning finns i slutet av boken).

Inte lika imponerad på romanens själva upplägg, där mycket känns ovidkommande för handlingens utveckling. Och slutet blev lite platt fall, på något sätt, snopet liksom. Karaktärerna kunde jag vidare inte finna någon slags medryckande sympati för, blev mest irriterad på Simons stöddiga och respektlösa attityd. Simon och Jennys exklusivt flotta livsstil går fullständigt förbi min horisont. Begrepp som inte förklaras och diverse överklassproblem kanske förstås av andra som lever den sortens liv, men för mig var det helt obegripligt (vad är t.ex. en "skaldjursplatå", och varför kastar man dyr mat direkt i soporna?). På sätt och vis kan jag nog tycka det här är mer av en relationsroman (om bortskämda storstadsbor) än skräck. Plus dock för hur miljöerna och hur kusligt atmosfären beskrivs, det stämningsfulla, vad gäller den biten är det i klass med Michelle Pavers Evig natt, d.v.s. toppkvalité!

Så ja, lite kluven känner jag mig inför omdömet av Nidamörkur.