- Djurfarmen av George Orwell (bibliotekslån)
- Manglade dukar och vikta servetter av Ewa Klingberg (Rec.ex. / Historiska Media)
- Sektens barn av Mariette Lindstein (Rec.ex. / Bokförlaget Forum)
- Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood (bibliotekslån)
- Vit syren av Cecilia Sahlström (Rec.ex. / Bokfabriken)
fredag 30 juni 2017
Läst juni
tisdag 27 juni 2017
"Tjänarinnans berättelse" av Margaret Atwood
Varför boken blivit aktuell på nytt beror troligen på att denna klassiker nyligen blivit TV-serie.
"I Atwoods klassiska dystopi från 1985 ges en bild av ett framtida USA, som förvandlats till den kristet fundamentalistiska republiken Gilead. I kampen mot sjunkande födelsetal rekryteras kvinnor i fruktsam ålder och utnyttjas hämningslöst som Tjänarinnor när de befruktas mot sin vilja av härskarklassens män, Anförarna. Offred är en Tjänarinna som lever under strikt övervakning, men som drömmer om att ta sig bortom Muren och bli fri igen.
Tjänarinnans berättelse presenteras nu i reviderad översättning av Maria Ekman – samtidigt som en stor tv-serie får premiär!"
Läser mig igenom klassiska dystopier (jämte nyskrivna dito) och denna kände jag faktiskt alls inte till, detta innan nämnda filmatisering blev upprinnelsen för det förnyade allmänna intresset av boken. Beskrivningen lät egendomlig och tankar gick till en viss polygami-sekt i Utah, Krakauers bok Mord i Guds namn - En berättelse om våldsam tro var ju verkligen uppseendeväckande. Hemskt att sånt förekommer.
Det är en mörk framtidsvision Atwood målar upp, där kvinnorna reducerats till att inte ha något som helst människovärde annat än som barnaföderskor i ett extremt patriarkalt kvinnoförtryckande och fanatiskt religiöst fundamentalistiskt samhälle. Om det blir otäckt? Utan tvekan!
I nyhetsflödet kan man ju nuförtiden dagligen läsa om övergrepp (t.ex. den här på DN Åsikt igår), och efter att ha läst Atwoods bok går nu tankarna osökt dit. Hur kan olika tidstypiska företeelser utvecklas? Det gäller nog att vara alert på vart det bär iväg om det vill sig illa. Böcker som väcker tankar är alltid bra, av den anledningen bör vi även läsa Tjänarinnans berättelse, trots det jag nu kommer att tycka till om...
För egen del uppfattar jag romanen något för ordrikt trögläst ibland och retade mig på att den var lite plumpt skriven. Det kan ta tid innan man vänjer sig vid skrivsättet, man får liksom härda ut en smula (för det är värt det!). Har väl sen inte direkt något emot det "poetiska" annars, men ibland kan det som här bli i omständligaste laget och man krånglar sig igenom texten med hjälp av drivkraften att man väntar sig en förklaring till det som sker. För den drivkraften finns, utan tvekan.
Visst får man, genom tillbakablickande tankar och efterkonstruktion, en insikt om vad som hänt (hur det hela startade var så fruktansvärt obehagligt, man ryser verkligen inför situationen) och förklaring på vad som sker, men hade nog ändå velat haft en lite klarare bild tidigare än vad som till sist framkom först på slutet. Där först drämmer författaren helt och fullt till med en sorts klargörande epilog kallad "Historiska kommentarer", ett knastertorrt anförande som man alltså sådär slutligen skulle traggla sig igenom med nöd och näppe. Förklaringen fick man ju i varje fall. På sätt och vis. Men oj vad jag skulle ha velat veta hur det gick för huvudpersonen Offred! Tänk om det kunde bli någon slags fortsättning som förtäljer den historien, det hade varit något.
Har tidigare läst Margaret Atwoods Oryx & Crake, en helt fantastisk bok, ännu en minnesvärd dystopi. Kommer med stor sannolikhet att fortsätta läsa den trilogin så småningom. Och om Atwood är ett ämne för Nobelpriset i litteratur? Utan tvekan!
Andra bokbloggare om Tjänarinnans berättelse:
...med näsan i en bok...
Bokhuset
onsdag 21 juni 2017
"Sektens barn" av Mariette Lindstein
Sektens barn av Mariette Lindstein. Bokförlaget Forum. Läste boken som recensionsexemplar (inbunden).
Vilken rysare! Ett fantastiskt bra avslut på en superspännande (och lärorik!) bokserie med sekttema. Som psykologiska thrillers i fiktiv form får man genom att läsa den här trilogin ökad förståelse för hur sekterism fungerar, något som de flesta av oss inte har en aning om.
Kanske man tänker att det är oerhört lättmanipulerade ungdomar som råkar ut för sådant; att man utifrån enkelt kan avgöra om det handlar om en sekt eller ej (vaga sekttendenser kan ju förstås finnas inom vissa grupper ändå); att man rätt kan bedöma en förtroendeingivande och karismatisk ledargestalt utifrån dennes apparition mot omvärlden. Sällan är något okomplicerat, inte heller är så fallet när det gäller att förstå det här med sekter och den manipulation som en sektledare (ofta med stark personlig utstrålning) använder. Enkelt är det helt klart heller inte för de medlemmar som lyckats hoppa av. Och hur kan sen livet te sig för sektmedlemmarnas barn, för de som blir kvar? Det kan vi få en föreställning om i den här sista och avslutande delen Sektens barn.
En del av händelseförloppet kretsar kring Sofia, Benjamin och deras tonåriga dotter Julia. Sofia och Benjamin lever nu sitt liv en god tid efter avhoppet från sekttillvaron på Dimön. Parallellhistorien handlar om Franz Oswald och hans söner Thor och Vic. Genom Thors redogörelse får man successivt ta del av hans uppväxt inom den återuppståndna sekten ViaTerra, där barnen drillas med teser, hårt arbete och kuvande tyranni. Kapitlen växlar mellan vad som händer i Sofias liv (efter den stora förödande stormen) och dessa "brev" från Thor. Det blir ett perspektiv utifrån betraktat och ett annat perspektiv inifrån sekten där den tyranniske ledaren Franz Oswald styr. Prologen ger en bild av en intensiv dramatisk situation som hör till något som kommer att ske längre fram, och genom berättelsens gång kommer man bit för bit närmare en förklaring. Behöver jag nämna att det blir effektfullt och att detta är en skönlitterär bladvändare med nerv? Nej, trodde väl inte det.
Brukar nämna att man kanske inte bör jämföra författares böcker sinsemellan, och ändå gör jag det så ofta. Gillar du Sharon Boltons psykologiska thrillers kommer du nog garanterat att gilla böckerna av Mariette Lindstein. Så, nu gjorde jag det igen. Här finns på samma vis det lite oförutsägbara, en fängslande intrig och speciella karaktärer med komplicerade personligheter, det där drivet i handlingen gör boken oerhört svår att lägga ifrån sig, man blir fast! Känns det igen?
Sammanfattningsvis: Det som är speciellt och särskiljer just den här thrillerserien från andra spänningsromaner av liknande sort, är den äkta känsla man får p.g.a författarens egna erfarenheter genom att själv ha levt i en sekt. Det blir en insikt på ett djupare plan för hur det hela fungerar och som är väldigt intressant att ta del av. Man tycker helt enkelt att man blivit lite klokare efter att ha läst dessa böcker, stort plus tycker jag. Den här sista delen i bokserien knöt ihop det hela perfekt och det känns avslutat på ett mycket bra sätt, högsta betyg utan tvekan och rekommenderar hela trilogin varmt. Böckerna tycker jag bör läsas i ordningsföljd för bästa behållning.
Finns att köpa på:
Bokus: Inbunden / E-bok / Ljudbok
Adlibris: Inbunden / E-bok / Ljudbok
"Sista delen i hyllad sekttrilogi
Femton år har gått sedan Sofia flydde sekten på Dimön. Sektledaren Franz Oswald har inte synts till sedan dess, men när en skoningslös storm sveper över Sverige kliver han ut ur skuggorna. Han är redo att ta sin sekt ut i världen och blir med sitt nya miljömedvetande mer populär än någonsin.
Men bakom fasaden utövar han en grym och manipulativ tyranni som inte minst drabbar sektens barn. Två av dem är sönerna Thor och Vic som uppfostras enligt sektens teser till att bli trofasta soldater i faderns tjänst. Men ju äldre Thor blir, desto mer växer tvivlen. Vem är egentligen Franz Oswald? Och hur långt är han beredd att gå för att behålla sin makt?
Sofia driver numera ett härbärge för unga människor som flytt från sekter, men det totalförstörs av stormen. Samtidigt kämpar hon mot vetskapen om att Franz Oswald kan vara far till hennes dotter, Julia. Hon har lovat sig själv att aldrig mer ha någon kontakt med honom, men det visar sig vara svårare än hon trott. Franz Oswald använder all sin list för att nästla sig in i hennes liv och plötsligt befinner hon sig återigen i sektledarens grepp. Men den här gången är det inte bara henne han vill komma åt – utan också hennes dotter.
Sektens barn är den dramatiska upplösningen på serien om sekten ViaTerra, där makt, manipulation och våld är en del av vardagen."
Vilken rysare! Ett fantastiskt bra avslut på en superspännande (och lärorik!) bokserie med sekttema. Som psykologiska thrillers i fiktiv form får man genom att läsa den här trilogin ökad förståelse för hur sekterism fungerar, något som de flesta av oss inte har en aning om.
Kanske man tänker att det är oerhört lättmanipulerade ungdomar som råkar ut för sådant; att man utifrån enkelt kan avgöra om det handlar om en sekt eller ej (vaga sekttendenser kan ju förstås finnas inom vissa grupper ändå); att man rätt kan bedöma en förtroendeingivande och karismatisk ledargestalt utifrån dennes apparition mot omvärlden. Sällan är något okomplicerat, inte heller är så fallet när det gäller att förstå det här med sekter och den manipulation som en sektledare (ofta med stark personlig utstrålning) använder. Enkelt är det helt klart heller inte för de medlemmar som lyckats hoppa av. Och hur kan sen livet te sig för sektmedlemmarnas barn, för de som blir kvar? Det kan vi få en föreställning om i den här sista och avslutande delen Sektens barn.
En del av händelseförloppet kretsar kring Sofia, Benjamin och deras tonåriga dotter Julia. Sofia och Benjamin lever nu sitt liv en god tid efter avhoppet från sekttillvaron på Dimön. Parallellhistorien handlar om Franz Oswald och hans söner Thor och Vic. Genom Thors redogörelse får man successivt ta del av hans uppväxt inom den återuppståndna sekten ViaTerra, där barnen drillas med teser, hårt arbete och kuvande tyranni. Kapitlen växlar mellan vad som händer i Sofias liv (efter den stora förödande stormen) och dessa "brev" från Thor. Det blir ett perspektiv utifrån betraktat och ett annat perspektiv inifrån sekten där den tyranniske ledaren Franz Oswald styr. Prologen ger en bild av en intensiv dramatisk situation som hör till något som kommer att ske längre fram, och genom berättelsens gång kommer man bit för bit närmare en förklaring. Behöver jag nämna att det blir effektfullt och att detta är en skönlitterär bladvändare med nerv? Nej, trodde väl inte det.
Brukar nämna att man kanske inte bör jämföra författares böcker sinsemellan, och ändå gör jag det så ofta. Gillar du Sharon Boltons psykologiska thrillers kommer du nog garanterat att gilla böckerna av Mariette Lindstein. Så, nu gjorde jag det igen. Här finns på samma vis det lite oförutsägbara, en fängslande intrig och speciella karaktärer med komplicerade personligheter, det där drivet i handlingen gör boken oerhört svår att lägga ifrån sig, man blir fast! Känns det igen?
Sammanfattningsvis: Det som är speciellt och särskiljer just den här thrillerserien från andra spänningsromaner av liknande sort, är den äkta känsla man får p.g.a författarens egna erfarenheter genom att själv ha levt i en sekt. Det blir en insikt på ett djupare plan för hur det hela fungerar och som är väldigt intressant att ta del av. Man tycker helt enkelt att man blivit lite klokare efter att ha läst dessa böcker, stort plus tycker jag. Den här sista delen i bokserien knöt ihop det hela perfekt och det känns avslutat på ett mycket bra sätt, högsta betyg utan tvekan och rekommenderar hela trilogin varmt. Böckerna tycker jag bör läsas i ordningsföljd för bästa behållning.
Finns att köpa på:
Bokus: Inbunden / E-bok / Ljudbok
Adlibris: Inbunden / E-bok / Ljudbok
fredag 9 juni 2017
"Djurfarmen" av George Orwell
Djurfarmen av George Orwell.
"I den starkt genomskådande och satiriska berättelsen om Djurens gård kulminerar George Orwells besvikelse över kommunismen.
Djuren på Herrgården har fått nog av människornas övergrepp. De gör uppror och grundar en ny filosofi som de kallar animalismen. De sjunger sin egen kampsång, O, Englands djur, och arbetar och trivs med sin nya tillvaro. Men smygande, nästan omärkligt, förändras deras förhållanden. En av de ledande grisarna, Napoleon, utbildar alltmer en sann diktators egenskaper."
Det är nu andra gången jag läser Djurfarmen, och så fantastisk den är! Har man inte alls läst den, så gör det.
Djurfarmen, eller Djurens gård som den svensköversatta titeln även kan vara, är från 1945. Det är en satirisk roman och fabel som handlar om situationen innan och under Stalintiden, och innan andra världskriget. Orwell lär ha beskrivit sin roman som en satirisk saga mot Stalin.
Förutom revolutionen där på djurens gård och dess ledares tilltagande korruption, handlar romanen även om den förlorade utopin som på vägen fördärvas av uselt känslokallt beteende, inkompetens och likgiltig maktlystnad utan långsiktiga perspektiv.
Djurfarmen visar upp en revolution som hamnat på villovägar och som leder till ett hänsynslöst skräckvälde. Fabelns två huvudkaraktärer skall symbolisera verkliga "förebilder": Napoleon som Stalin och Snöboll som Trotskij.
Kort om handlingen: På bondgården Manor Farm bestämmer sig djuren att inleda ett uppror. Bonden drivs från farmen och djuren förbättrar till att börja med sin situation. Inledningsvis innehas ledarskapet av grisarna Snöboll och Napoleon, varav Snöboll blir den som jagas på flykten av gårdens hundar då tiderna förbistrats. Snöboll blir nu den mytiska figur som i sin frånvaro anklagas för det mesta som har gått och som går snett på farmen. En skrämmande diktatur växer sig allt starkare och det djuren tidigare upplevt under den svåra tiden med bonden kommer åter i förnyad förstärkt form. Tiden går, historieförfalskning sker, ingen minns hur det var från början, vad som då beslutades och vilka regler som tidigare var vägledande. Men vad händer med Napoleon och hans närmsta "ledningsgrupp"? Håller han inte på att sakta men säkert genom moraliskt förfall förvandlas till en hänsynslös människa? Hur var nu parollen?... "Fyra ben bra - två ben ... "?
Själv kunde jag inte denna gång låta bli att se Nordkorea, dess ledare och dess folk, framför mig då boken lästes. Läskigt med diktaturer, oavsett om det gäller hela länder eller olika typer av grupper där ett ledarskap går bananas, där lögner och förtryck används som metod att styra folk åt fanders.
Av de olika djuren som figurerar tar jag särskilt den vänlige hästen Boxer (som lär symbolisera arbetarklassen) till mitt hjärta. Trots alla tokigheter är han ständigt lojal och tillgiven, jobbar på och härdar ut med sitt strävsamma: "Jag kommer att arbeta hårdare".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)