Smakbit ur Folkets hjälte : en sedelärande historia

Sid. 183-184

"Är det inte din dotter därnere?" sa Bergh och höll upp en liten kikare framför ögonen. "Kajsa?"

"Det tror jag inte", sa Karlsson och blåste ut ett rökmoln framför hans ansikte. "Hon är utomlands."

Bergh rynkade pannan.

"Ser precis ut som hon ... ser du inte? Rakt över, på andra sidan. På den svarte killen med trumma?"

Bergh räckte över kikaren.

Karlsson tog den och tittade åt ett helt annat håll, mot statsministern som stod och vajade en stor prideflagga fram och tillbaka uppe på scenen.

"Nu har han väl ändå fått fnatt, den lille fjanten."

"Han gör alltid sådär", sa Bergh, "varenda jippo han är på ska den där flaggan fram. Ibland springer han ut i publiken utan förvarning. Säpo är galna på honom."

Den lille figuren på scenen böjde sig fram mot mikrofonen:

"Och med det vill jag avsluta detta historiska tal ... och än en gång sända all min kärlek till lille Abushi som inte längre finns med oss ... och till hans familj ... tack för att ni kom! Tack för att ni valde Sverige! För fred och frihet! För inkludering och antirasism! Ett folk! Ett land! En värdegrund! Plats på scen för ... FARAH!"

PANG!

Tidigare, sid. 149:

"Det var en vacker majkväll.

Himlen var svagt citrongul bakom de svarta höghusen. Det började komma ljusa skuggor av grönt i träden och månen var av rosa glas.

Shunon stod på knä framför dem och bad för sitt liv.

Han var bara ett barn. Men - han borde inte ha tagit den här genvägen, rakt genom deras område. Sånt kunde inte få passera, ostraffat. Yalla. Det här var inte allmän plats. Det var privat område.

Abushi tryckte pistolmynningen mot hans panna.

"Säg att du vill leva, bre."

"Jag vill leva", sa shunon och darrade på rösten. Han var tio, kanske elva ... max tolv år gammal. Tunn som en sparris, med en töntig jävla seriefigur bak på ryggsäcken och ett plåster med hjärtan på ena knät.

Säkert hans mamma som satt dit det.

"Ey fitta, högre, jag hör inte!"

"Jag vill leva!"

"HÖGRE!"

"JAG VILL LEVA!"

Shunon sjönk ihop och började gråta, som en liten bitch. Han satt där på knä med de trasiga glasögonen framför sig på asfalten och snoret rinnande efter hakan, ryggan fortfarande på."

Sen fortsatte hemskheterna.

Efter tvångsblandningen, den många av oss fruktar, kanske kommer då fler sådana områden som kriminella gäng gjort till sina egna att uppstå runtom i hela landet? Ganska ruskigt att tänka på framtiden...

Smakbitar brukar ha en sammankomst här på söndagar, och just den här söndagen då jag bestämt mig för att delta igen, så tycks det inte vara någon aktivitet där. Men nåja, det får bli ett blogginlägg ändå, nu när det ändå är skrivet.

Folkets hjälte är Jens Ganmans första kriminalroman. Boken har rekommenderats till de som har ett intresse för politik och samhällsfrågor eller som helt enkelt gillar thrillers. Och ja, jag kände mig liksom någorlunda träffad därvidlag.

Hittade två bra recensioner, här och här: