Måndagsfunderingar om det röda decenniet och 68-kyrkan i nutid

Reagerat på hur Svenska kyrkan, liksom nu under senaste året även LO och media, underlät att uppmärksamma utförsäkringarna under regering Löfven och som även regering Andersson höll tyst om. Var finns nu något liknande "Påskuppropet – Kyrkan till attack mot regeringen". Den gången handlade det inte alls om samma oerhörda mängd utförsäkringar som under regering Löfven (eller Löfven/Andersson, för hur mycket styrde hon inte egentligen redan då som finansminister?). Den senare vänstervarianten var vida mycket värre, då långt fler blev utförsäkrade och dessutom läts försvinna via mörkläggning, en specialitet för socialism skulle jag tro. Det finns alltför många som den fiktiva Sara (i Anna Janssons senaste roman) i verkligheten. Människor som inte längre lever och människor som snart inte längre finns i livet, fast det kunde ha varit annorlunda. Så helt annorlunda... och mänskligare.

Det här har verkligen fått mig att se sådant jag inte tidigare uppmärksammat om Svenska kyrkan, i vilken jag fortfarande är medlem, men alltmer känner tvivel inför att vara efter dessa nya insikter.

Så igår råkade jag på detta i twitterflödet:

Vilken vidrig tweet. Av en präst i ⁦@svenskakyrkan⁩ dessutom. Hur kan man sjunka så lågt att man förminskar nazismens systematiska folkmord på judar för att försöka knipa en billig politisk poäng? pic.twitter.com/J0WNBRb7R0

— Paul Lindquist 🇸🇪🇺🇦🇪🇺 (@LindquistPaul) September 18, 2022

Ja, en absolut vidrig tweet är det. Och det kristna trossamfundet menar att "Inom Svenska kyrkan finns personer anställda med vitt skilda åsikter och politiska tillhörigheter." Och därför alltså en acceptabel åsikt enligt dem? Allt annat än vänsterregering med Socialdemokraterna som största parti är nu alltså nazism? Är det så vi ska förstå er åsikt?

I februari hade jag uppenbarligen också Måndagsfunderingar angående Svenska kyrkan, och det är först i år jag tänkt på detta trossamfund (som jag alltid tillhört, där jag döpts och konfirmerats som de flesta andra i min generation), på det här sättet. Fast då i februari handlade det om varför ärkebiskopen bjudit in islamofascistiska Muslimska brödraskapet under en konferens. Fullständigt obegripligt det också.

Så sent som den 16 september hade avgående ärkebiskopen ett långt känslosamt samtal med den tidigare socialdemokratiska partiledaren Stefan Löfven, han lär då ha talat om hur han 2017 grät efter terrorattentatet på Drottninggatan. Men inte lär han gråta över de som tagit och fortfarande tar sina liv p.g.a. utförsäkringarna hans regering gav upphov till (med hjälp av minister Strandhäll, som kallar sig "feminist", "humanist" och att hon står upp för "alla människors lika värde", allt det där verkar dock inte gälla de utförsäkrade?).

Idag har jag läst ut Bill Browders senaste bok (en bok varenda amerikan för övrigt borde läsa). En oerhört modig människa denna Browder, som jag tänker gör världen mindre mörk att leva i. Att det finns sådana människor som har modet att stå upp för vad som är rätt, kämpa för sånt som inte får osynliggöras.

Visst finns det många fler som vill visa det som andra vill dölja. Synd bara att det är så få som får den uppmärksamhet de förtjänar. I mitt lilla bokbloggarhörn i cyberrymden (pyttelitet och ytterst glest besökt, men ändå) tycker jag nu det är lämpligt att ge en bok från 2017 lite extra fokus:

68-kyrkan : svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965-1989 av Johan Sundeen

Bokförlag: Bladh by Bladh

Beskrivning:

"När vänstern tog makten över kyrkan

Med jämna mellanrum bryter debatter ut om politiseringen av Svenska kyrkan. Inte sällan är temat att andlighet och teologi har ställts i skuggan av ett samhällsengagemang i linje med den profana vänsterns agenda. Trots detta och trots att en rad kyrkliga makthavare, med KG Hammar i spetsen, har berättat om hur hela deras gärning och tro har präglats av 68-rörelsen, har forskningen inte visat något nämnvärt intresse för frågan om sextio- och sjuttiotalsradikalismens påverkan på svensk kristenhet.

I den på ett omfattande källmaterial baserade studien 68-Kyrkan: Svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965 1989 visar Johan Sundeen att arvet efter 1968 varaktigt har präglat nätverk av inflytelserika opinionsbildare inom Svenska kyrkan och ett antal andra trossamfund.

Under det s.k. röda decenniet gjorde en krets av teologer gällande att kristendom och marxism ska ses som andliga kusiner. Från predikstolar och lärosalar förkunnades att Jesus var socialist, och att kristendomen är en inomvärldslig proteströrelse. I den stora kampen om världen stod Gud och befrielserörelser i Afrika, Asien och Latinamerika på den goda sidan, Västerlandet, den borgerliga demokratin, marknadsekonomin och en passiviserande andlighet på den onda. 

Johan Sundeen dokumenterar utförligt den kristna vänsterns sympatier för Maos Kina, Castros Kuba, Ortegas Nicaragua samt Honeckers DDR. Regimer med svåra människorättsbrott sitt samvete och med förföljelse av kristna på sitt program, men vars marxist-leninistiska samhällssystem sades vara delar av Guds plan för en värld präglad av godhet, jämlikhet och rättvisa.

Boken är oumbärlig läsning för var och en som vill förstå ett lika viktigt som förbisett element i den svenska kristenhetens moderna historia. 

Johan Sundeen är idé- och lärdomshistoriker och verksam som universitetslektor vid Bibliotekshögskolan i Borås. Han har tidigare publicerat bland annat Andelivets agitator: J.A. Eklund, kristendomen och kulturen samt Reflektioner från Periferin: Böcker, bildning och idédebatt. Johan Sundeen är bosatt med sin familj i Brämhult och är praktiserande katolik."