- Expedition Kanchenjunga av Michelle Paver, (bibliotekslån)
- Min kvart med Arne Tammer av Benjamin Thorén, (Rec.ex. Författare/Vulkan förlag)
- Stallo av Stefan Spjut, (ur egen bokhylla)
- Täcknamn: Hilde av Kjell Ola Dahl, (Rec.ex. Bokfabriken)
- Märkt av Kelley Armstrong, (bibliotekslån)
- Vita spår av Emelie Schepp, (ur egen bokhylla)
- Raya av Henrik Johansson, (Rec.ex. Rastlös förlag)
- Mördaren ljuger inte ensam av Maria Lang, (bibliotekslån)
- Och så var det bara en av Agatha Christie, (bibliotekslån)
lördag 31 mars 2018
Läst mars
torsdag 8 mars 2018
"Stallo" av Stefan Spjut
Stallo av Stefan Spjut. Albert Bonniers förlag.
Den här boken hade egentligen bara ett "fel"; blev magiskt trollbunden. Hade stora svårigheter att lägga den ifrån mig, ville helst inte göra något annat än att läsa vidare. Helt plötsligt, på knappt fem dagar, var boken på nästan 600 sidor utläst. Hur gick det till? Och så fruktansvärt tomt det blev efteråt.
Har lockats av att läsa Stallo ända sedan jag först uppmärksammade den för ett par tre år sedan. Själva omfånget var en av två anledningar till den långa tvekan, många verkade uppfatta boken som just för lång och seg. Den andra anledningen - som även den kom på skam - var andras omdömen som antydde att äckelfaktorn var hög, brukar oftast inte gilla sådana förenklande genvägar till effektsökeri.
Inget av detta stämde ett dugg enligt mig.
Sidorna flög fram, alla precisa detaljerade beskrivningar möjliggjorde att man på ett nästan filmiskt sätt kunde uppleva helheten visuellt på ett väldigt speciellt sätt (det här måste ju vara som gjort för att bli film?). Så varenda sida tror jag för egen del behövdes för att uppnå just den där unika läsupplevelsen. Vad som sen gäller det "äckliga"... väntade att det skulle komma, men det kom aldrig. Såvida man inte syftar på trollens apparition. Men vad förväntar man sig? Väldoftande salongslejon drillade i vett och etikett? Stallofolket, "trollen" och allt skrymt i övrigt, framställdes på ett helt förtjusande genialt sätt i min mening, både förklaringsmässigt vad gäller dess existens och även utseenden/beteenden.
Huvudsakliga tiden för händelseutvecklingen är förlagd till vintern 2004/-05, verkliga händelser (som tsunamin i Thailand 2004 och orkanen Gudrun i januari 2005) blandas in i utkanten, och sådant tycker jag ger en extra krydda, då fiktion blandas med verkliga händelser.
Men riktigt originellt blir det då välkända namn blandas in (t.ex. John Bauer och Sven Jerring) eller när en framliden karaktär fått låna drag från en känd fjällfotograf (Sven Hörnell). Mina första tankar kring det var: Får man göra så? Är det inte lite väl respektlöst? (Saknade faktiskt ett efterord som på något sätt kunde bekräfta att någon slags hänsyn tagits av författaren, där efterlevande anhöriga blivit tillfrågade innan om det var okej.) Egendomligt nog gjorde inte ens detta att jag tappade intresset genom att anse det oacceptabelt, faktiskt så skänkte det istället historien mer spänning.
Karaktärerna kändes verkliga och roliga, mänskliga med både fel och brister. Susso Myrén kan man ju ha blandade åsikter om. Ung som hon är vet hon ju minsann hur det är om det mesta, men till hennes fördel kan väl å andra sidan nämnas modet och kämpaglöden. Det skall bli spännande att få följa upp hur huvudkaraktären Susso utvecklas i Stalpi (del två i serien om Susso Myrén). Gudrun och Roland var klart underhållande, att en del av historien berättas ur Gudruns perspektiv gillade jag på så vis troligen eftersom jag tyckte så bra om karaktären. Torbjörn (Tobe) hoppas jag också hänger med i seriens fortsättning, för det blev också en favoritkaraktär, trots det idoga snusandet. Stallo (trolliknande gestalt i samisk mytologi), skrymt och allehanda smådjur - som ofta inte beter sig helt normalt, av skäl jag inte avslöjar - framställs trovärdigt och ruggigt realistiskt. Trollgubben som satt i bilbaksätet och gäspade som en hund, jösses vad jag såg det framför mig! Och visst är det rätt så läskigt, på ett onaturligt sätt, när man träffar på vilda djur som inte beter sig så skyggt som de borde. Efter att ha läst den här boken blir det såklart extra ruggigt att iaktta och bli iakttagen av djur som bara stint glor utan direkt flyktbeteende, sånt kommer nu att ges en helt ny innebörd, vilket säkert får mig att rysa till med lite mer obehagskänsla än vad jag tidigare gjort.
Den huvudsakliga platsen för storyn är, som man kanske förstått, förlagd till Norrbotten, även om det blir en spännande bilresa nedåt landet också. En del igenkänning förhöjer såklart behållningen för mig (haft möjlighet att få uppleva åtminstone platser i Kiruna kommun på ett rätt så "oturistiskt" och fantastiskt sätt). Kanske är det delvis därför jag blir så imponerad av natur- och miljöbeskrivningarna i Stallo, men till största del beror det nog på författarens goda research på plats, vilket ger den där rätta inkännande realistiska stämningen.
För mig var det här en otroligt skickligt berättad historia, helt brilliant språkmässigt. Man fastnade direkt redan från början i öppningsscenen (även där med träffsäkert detaljerade beskrivningar) som utspelar sig i juli 1978 och får en skrämmande utgång. Tror faktiskt jag rakt igenom blev lika trollbindande påverkad av Stefan Spjuts sätt att skriva, som stallo och skrymt tycks styra och kontrollera sina "vårdare" (eller vad man nu skall kalla dem?). Magin och mystiken hålls vid liv från början till slut. Att man vill veta hur det kommer att gå för det bortförda barnet Mattias är alltså bara en del av det som gör boken till en bladvändare. Antar att det till stor del också handlar om själva upplägget, där man får gissa sig fram till hur allt mystiskt hänger ihop, tills förklaringar sakta pytsas ut vartefter och leder fram till det dramatiska avslutet, ett avslut då alla trådar binds samman, snyggt och elegant. Sista sidan gav liksom ändå något litet att fundera vidare på, så självklart kommer jag att nu så snart som möjligt läsa uppföljaren Stalpi, författarens nya roman som lär anknyta till Stallo.
Sammanfattningsvis: Blev för egen del helt förtrollad av denna fantastiskt välskrivna thriller/fantasy med en helt sagolik magisk realism. Passade mig som handen i handsken. Vad kan jag då annat göra än att skriva ett sådant här urjobbigt långt bokomdöme (som troligen de flesta inte orkar läsa).
"Stallo tänjer på verklighetens gränser. När du läst den är ingenting sig likt.
Den bild som naturfotografen Gunnar Myrén tog i mitten av åttiotalet när han flög över Sareks nationalpark lämnade honom ingen ro. Vad var det egentligen som rörde sig bland björkarna i den vidsträckta dalgången? Han anade att han uppenbarat en hemlighet som varit förborgad i sekler -- att det i vår svenska vildmark döljer sig väsen som vi inte känner till.
Liksom sin morfar är Susso Myrén besatt av att finna en förklaring till den gåtfulla bilden. När ett barn rövas bort under mystiska omständigheter misstänker hon att det inte är ett dåd av mänskliga händer, och mot sin vilja dras hon in i en våldsam och skräckfylld jakt efter sanningen.
Snart går det upp för henne att hon själv är ett villebråd. Att hon vidrört något farligt. Och blivit dödsmärkt."
Den här boken hade egentligen bara ett "fel"; blev magiskt trollbunden. Hade stora svårigheter att lägga den ifrån mig, ville helst inte göra något annat än att läsa vidare. Helt plötsligt, på knappt fem dagar, var boken på nästan 600 sidor utläst. Hur gick det till? Och så fruktansvärt tomt det blev efteråt.
Har lockats av att läsa Stallo ända sedan jag först uppmärksammade den för ett par tre år sedan. Själva omfånget var en av två anledningar till den långa tvekan, många verkade uppfatta boken som just för lång och seg. Den andra anledningen - som även den kom på skam - var andras omdömen som antydde att äckelfaktorn var hög, brukar oftast inte gilla sådana förenklande genvägar till effektsökeri.
Inget av detta stämde ett dugg enligt mig.
Sidorna flög fram, alla precisa detaljerade beskrivningar möjliggjorde att man på ett nästan filmiskt sätt kunde uppleva helheten visuellt på ett väldigt speciellt sätt (det här måste ju vara som gjort för att bli film?). Så varenda sida tror jag för egen del behövdes för att uppnå just den där unika läsupplevelsen. Vad som sen gäller det "äckliga"... väntade att det skulle komma, men det kom aldrig. Såvida man inte syftar på trollens apparition. Men vad förväntar man sig? Väldoftande salongslejon drillade i vett och etikett? Stallofolket, "trollen" och allt skrymt i övrigt, framställdes på ett helt förtjusande genialt sätt i min mening, både förklaringsmässigt vad gäller dess existens och även utseenden/beteenden.
Huvudsakliga tiden för händelseutvecklingen är förlagd till vintern 2004/-05, verkliga händelser (som tsunamin i Thailand 2004 och orkanen Gudrun i januari 2005) blandas in i utkanten, och sådant tycker jag ger en extra krydda, då fiktion blandas med verkliga händelser.
Men riktigt originellt blir det då välkända namn blandas in (t.ex. John Bauer och Sven Jerring) eller när en framliden karaktär fått låna drag från en känd fjällfotograf (Sven Hörnell). Mina första tankar kring det var: Får man göra så? Är det inte lite väl respektlöst? (Saknade faktiskt ett efterord som på något sätt kunde bekräfta att någon slags hänsyn tagits av författaren, där efterlevande anhöriga blivit tillfrågade innan om det var okej.) Egendomligt nog gjorde inte ens detta att jag tappade intresset genom att anse det oacceptabelt, faktiskt så skänkte det istället historien mer spänning.
Karaktärerna kändes verkliga och roliga, mänskliga med både fel och brister. Susso Myrén kan man ju ha blandade åsikter om. Ung som hon är vet hon ju minsann hur det är om det mesta, men till hennes fördel kan väl å andra sidan nämnas modet och kämpaglöden. Det skall bli spännande att få följa upp hur huvudkaraktären Susso utvecklas i Stalpi (del två i serien om Susso Myrén). Gudrun och Roland var klart underhållande, att en del av historien berättas ur Gudruns perspektiv gillade jag på så vis troligen eftersom jag tyckte så bra om karaktären. Torbjörn (Tobe) hoppas jag också hänger med i seriens fortsättning, för det blev också en favoritkaraktär, trots det idoga snusandet. Stallo (trolliknande gestalt i samisk mytologi), skrymt och allehanda smådjur - som ofta inte beter sig helt normalt, av skäl jag inte avslöjar - framställs trovärdigt och ruggigt realistiskt. Trollgubben som satt i bilbaksätet och gäspade som en hund, jösses vad jag såg det framför mig! Och visst är det rätt så läskigt, på ett onaturligt sätt, när man träffar på vilda djur som inte beter sig så skyggt som de borde. Efter att ha läst den här boken blir det såklart extra ruggigt att iaktta och bli iakttagen av djur som bara stint glor utan direkt flyktbeteende, sånt kommer nu att ges en helt ny innebörd, vilket säkert får mig att rysa till med lite mer obehagskänsla än vad jag tidigare gjort.
Den huvudsakliga platsen för storyn är, som man kanske förstått, förlagd till Norrbotten, även om det blir en spännande bilresa nedåt landet också. En del igenkänning förhöjer såklart behållningen för mig (haft möjlighet att få uppleva åtminstone platser i Kiruna kommun på ett rätt så "oturistiskt" och fantastiskt sätt). Kanske är det delvis därför jag blir så imponerad av natur- och miljöbeskrivningarna i Stallo, men till största del beror det nog på författarens goda research på plats, vilket ger den där rätta inkännande realistiska stämningen.
För mig var det här en otroligt skickligt berättad historia, helt brilliant språkmässigt. Man fastnade direkt redan från början i öppningsscenen (även där med träffsäkert detaljerade beskrivningar) som utspelar sig i juli 1978 och får en skrämmande utgång. Tror faktiskt jag rakt igenom blev lika trollbindande påverkad av Stefan Spjuts sätt att skriva, som stallo och skrymt tycks styra och kontrollera sina "vårdare" (eller vad man nu skall kalla dem?). Magin och mystiken hålls vid liv från början till slut. Att man vill veta hur det kommer att gå för det bortförda barnet Mattias är alltså bara en del av det som gör boken till en bladvändare. Antar att det till stor del också handlar om själva upplägget, där man får gissa sig fram till hur allt mystiskt hänger ihop, tills förklaringar sakta pytsas ut vartefter och leder fram till det dramatiska avslutet, ett avslut då alla trådar binds samman, snyggt och elegant. Sista sidan gav liksom ändå något litet att fundera vidare på, så självklart kommer jag att nu så snart som möjligt läsa uppföljaren Stalpi, författarens nya roman som lär anknyta till Stallo.
Sammanfattningsvis: Blev för egen del helt förtrollad av denna fantastiskt välskrivna thriller/fantasy med en helt sagolik magisk realism. Passade mig som handen i handsken. Vad kan jag då annat göra än att skriva ett sådant här urjobbigt långt bokomdöme (som troligen de flesta inte orkar läsa).
måndag 5 mars 2018
"Expedition Kanchenjunga" av Michelle Paver
Expedition Kanchenjunga av Michelle Paver. Bokförlaget Semic. Läste boken som bibliotekslån (inbunden).
En alldeles perfekt konstruerad spökroman, och det här är då enligt mig skräck när den är som allra bäst!
Tänk dig en spännande historisk bergsbestigar-thriller (du förflyttas till platsen, dras in i äventyret och upplever situationerna) kombinerat med en sådan där effektivt berättad gammaldags spökhistoria, som passar alla åldrar. Evig natt var fantastiskt bra, Expedition Kanchenjunga till och med ännu bättre. Atmosfären, stämningarna, miljöerna, karaktärerna, händelseutvecklingen, ja, i min mening beskrivs precis allt på ett oerhört inlevelsefullt sätt som bara kan basera sig i en grundlig faktainsamling (vilket ju även efterordet sen bekräftar), en brilliant idé och enastående fantasi.
Expedition Kanchenjunga var en bok svår att lägga ifrån sig, lätt att leva sig in i och bli absorberad av, gav spänning och härligt kalla kårar. Beundrar författare som kan skriva på det här viset och hoppas verkligen det kommer fler böcker i samma stil framöver, av Michelle Paver, eller någon annan.
Hursomhelst ger jag såklart den här spökromanen mina bästa rekommendationer, men det är väl nu egentligen överflödigt att nämna?
"Himalaya, 1935. Den unge läkaren Stephen Pearce reser till Indien för att delta i en expedition med sin äldre bror Kits. Teamet ska bestiga Kanchenjunga, världens tredje högsta berg. En bedrift som ingen har lyckats med förut.
De följer bokstavligt talat i spåren på en tidigare, legendarisk expedition som slutade i katastrof. Fem män miste livet då, besegrade av vädrets makter, olyckor och höjdsjuka. Är det verkligen en bra idé att försöka sig på exakt samma resa?
Medan förberedelserna fortskrider blir Stephen alltmer illa till mods. Och när expeditionen går av stapeln blir det bara värre. Det börjar med att han ser underliga saker i ögonvrån … Ju högre de kommer, desto värre blir mörkret. Det förflutna vilar tryckande och olycksbådande över gruppen, som ändå envist fortsätter.
Men ibland är sanningen så hemsk att det hade varit bättre att inte veta.
En ny, hårresande och smygande otäck spökroman av Michelle Paver, författare till succéromanen Evig natt."
En alldeles perfekt konstruerad spökroman, och det här är då enligt mig skräck när den är som allra bäst!
Tänk dig en spännande historisk bergsbestigar-thriller (du förflyttas till platsen, dras in i äventyret och upplever situationerna) kombinerat med en sådan där effektivt berättad gammaldags spökhistoria, som passar alla åldrar. Evig natt var fantastiskt bra, Expedition Kanchenjunga till och med ännu bättre. Atmosfären, stämningarna, miljöerna, karaktärerna, händelseutvecklingen, ja, i min mening beskrivs precis allt på ett oerhört inlevelsefullt sätt som bara kan basera sig i en grundlig faktainsamling (vilket ju även efterordet sen bekräftar), en brilliant idé och enastående fantasi.
Expedition Kanchenjunga var en bok svår att lägga ifrån sig, lätt att leva sig in i och bli absorberad av, gav spänning och härligt kalla kårar. Beundrar författare som kan skriva på det här viset och hoppas verkligen det kommer fler böcker i samma stil framöver, av Michelle Paver, eller någon annan.
Hursomhelst ger jag såklart den här spökromanen mina bästa rekommendationer, men det är väl nu egentligen överflödigt att nämna?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)