"Staden" av Camilla Sten

Staden av Camilla Sten. Läste boken som annat lån (pocket).

 

 

"Det har gått 60 år sedan hela befolkningen i den lilla gruvstaden Silvertjärn försvann. Niohundra människor spårlöst borta. Ingen vet hur det gick till. Kan stadens fanatiska väckelserörelse ha spelat en roll i försvinnandet?

Alice är en dokumentärfilmare som en gång för alla vill ta reda på sanningen. Hon och hennes team ska tillbringa fem dagar i den övergivna staden och samla in material till filmen. Men så fort de anländer börjar de höra underliga ljud och bevittna oförklarliga saker. Snart måste de fråga sig om det förflutna verkligen är förflutet, eller om staden kommer att sluka dem också.

Staden är en klaustrofobisk nagelbitare om en ondska som inte borde finnas och en gåta som kanske aldrig borde lösas."

Överraskande bra!

Den här romanen tyckte jag hade allt som en effektiv rysare (eller psykologisk thriller) ska ha, helt enkelt toppklass. Det är välskrivet med en skickligt uppbyggd historia placerad i ett då och ett nu som varvas i korta kapitel. Spännande persongalleri, karaktärer som är mystiska, som man inte riktigt vet var man har, misstankar... Spöklika miljöer, påtagligt beskrivna, som om man var där, med försiktiga steg över murkna, knarrande golv... Söker du en bladvändare och en rysare värd namnet, så sluta leta, läs Staden.

Egentligen undrar jag om det finns någon bättre miljö att förlägga en rysare eller psykologisk thriller till än just gamla övergivna platser med en dunkel historia? (Tänker här t.ex. på The Blair Witch Project-filmen) Lägg till det att platsen är isolerad från omvärlden, att där finns en olöst gåta, misstanke om att något otäckt utspelats där. Och ja, detta med sekter är ju verkligen vansinnigt läskigt, oavsett om det rör sig om isolerade samhällen, religiösa sammanslutningar, företag, vad som helst där det kan förekomma! Just det där att man tycker människor innerst inne borde förstå när något är helt fel och då gå emot gruppen/ledaren, men ändå inte gör det. T.ex. när oskyldiga människor blir utsatta och far illa. Då gruppen utan egna individuella tankar av förnuft, som en sammanhängande enhet, inte tycks förstå eller protestera, utan bara fortsätter att blint tro på en galen ledargestalt, en falsk verklighetsbild, lögner, som i ett slags zombieliknande tillstånd. Det kryper i mig bara jag tänker på det! Det är såna tankar som kommer till mig när jag läser Staden, som tycks ha alla de komponenter som tillsammans skapar skräck när den är som allra läskigast.

Jo, jag blev besviken på Ruinerna av Scott Smith och Experimentet av Catrine Tollström; två böcker som jag verkligen trodde var precis sådana romaner av den lite liknande sorten som skulle vara bra. Av den sorten var de, men tyvärr tyckte jag inte de var särskilt bra. I det avseendet var däremot Camilla Stens roman en fullträff! Om man tillåts jämföra på det viset.

För mig var det första gången jag läste något av Camilla Sten, och hoppas verkligen inte den sista. Ska på stört kolla upp om (i så fall vad) hon skrivit något mer. För ja, just nu vill jag förstås läsa allt av den här författaren. Trevligt när det händer att man känner så.