"Stockholm plågas av ständiga strömavbrott, vattnet har surnat och lokaltrafiken är utslagen. Det ryktas om att något finns nere i tunnelbanesystemets svarta gångar som sträcker sig under hela staden, och i jorden under stockholmarnas fötter gror något fruktansvärt. Det ryktas om en smitta som har börjat infektera människorna. Om nätterna sänder en okänd radiostation kodade meddelanden. I ett surrealistiskt rum i berget under Södersjukhuset fraktar mystiska väsen hundratals döda människor – de ska få ett nytt syfte i Stockholm. Långsamt börjar staden förlora sitt grepp om en vardag som blir allt mer skrämmande och mardrömslik. Elin, Martin och Annelie hör till de tusentals som bestämmer sig för att stanna kvar i den angripna staden, ett beslut de flesta kommer att ångra innan vintern är över."
Stockholmspesten kombinerade för mig många effektfulla komponenter, kompletterat med något alldeles eget, på ett inlevelsefullt vis, fångat i ögonblicket.
Tänk en mix av Wilderängs Stjärnklart, Ugglas Första hösten Blå gryning, Careys Flickan med gåvorna, en dos klaustrofobi från den känt ryska tunnelbanetrilogin, något riktigt skruvat producerat av King, och inte minst en väsentlig del av något KG Johansson-aktigt. Vad gäller sistnämnda, med tanke på surrealistiska Biotika, har Albertssons roman också rejält hög äckelfaktor, men på ett mycket bättre sätt (enligt mig). Kort sagt: Positivt överraskad!
Att gå in på handlingen är som vanligt inte så lätt för den här typen av genre, då man alldeles för enkelt kan glida in på förbjudet område och spoliera något väsentligt. Vill såklart inte förstöra läsupplevelsen för er. Skall försöka vara kryptisk.
Väl inne på det här med genrer kan ju nämnas att det rör sig om skräck i ett dystopiskt scenario (inte bara Stockholm är drabbat, utan även andra storstäder som Göteborg och Malmö).
Händelseförloppet fram till upplösningen är under sakta utveckling, skrämmande i sitt sätt att smyga sig på i vardagen och vara oförklarligt. Och visst finns här gott om ruskigheter som ger kalla kårar, sådant som fastnar och blir kvar, precis som det skall vara då det gäller så där magnifikt bra skräck. Källare och underjordiska tunnlar där något okänt väntar i mörkret... eller under sängen, utanför dörren, bakom hörnet, något som kanske katten ser, fräser åt och flyr iväg från. Det där som inkräktar, invaderar, dina närmsta, dig själv, rubbar känslan av trygghet. Iofs är amatörrecensenten dessutom av sådan natur att hon tycker storstan i sig är skräckinjagande, i verkligheten, utan pest och slukhål.
Så hur reagerar människorna på en tilltagande hotfull situation?
Genom anpassning, förnekelse, sopa problemen under mattan ("det händer inte mig"), syssla med oväsentligheter istället för att inse allvaret i vad som håller på att ske ("allt kommer nog att ordna sig"). För att i ett senare skede, då allt går åt helskotta, släppa alla hämningar och allt förnuft. Lite satir kan man nog läsa in, vilket jag för övrigt också tycker är rätt givande.
Kris, katastrof, kaos. Vad händer? Ökad otrygghet, ökad kriminalitet, tystnad och rädsla, vem kan lita på vem. Ännu mer kaos och otrygghet.
När man till slut börjar få förklaringar till undergångens orsaker är det liksom redan kört. Fast en detalj satt löst. Elins bror borde väl inte ha sett det han såg där framemot slutet? Då föll ju förklaringen och blev en lös tråd. Så jag vill ha en fortsättning som reder ut just det där som jag antog egentligen inte fanns? Eller?
Gillade såklart beskrivningen för hur situationen med den avfolkade glesbygden tog en annan vändning, då de som inte klamrat sig fast flydde de drabbade storstäderna i tid och gav förnyat liv åt små landsorter. Hoppas det finns andra lösningar på urbaniseringens effekter irl än storstadspesten!
Hursomhelst, den där lösa tråden förtog ändå inte den positiva helhetsupplevelsen. Den slutliga upptakten bjöd på mäkta kvalitetsspänning, av den sorten då man måste ta en mikropaus emellanåt för att det blev otroligt enerverande, en sort som även får mig att bläddra fram några sidor för att verkligen försäkra mig om att det kommer att gå vägen, åtminstone veta om katten klarar sig...
Karaktärerna och relationerna beskrivs på djupet och flerdimensionellt, i tanke, känsla och handling. Ja, det mesta; miljöer, stämningar och detaljer beskrivs ofta rent påtagligt med en stillsam vacker prosa. Huvudkaraktären Elin gör en smått irriterad, egentligen alltmer genom historiens fortskridande. Men det beteendet ges ju kanske större trovärdighet, då det så småningom klarnar hur det hänger ihop... eller som jag åtminstone trodde att det hängde ihop.
Japp, jag vill definitivt se en uppföljare till denna, utan tvekan. Så specifikt hoppas jag på en fortsättning, rent allmänt önskas mer skräck och fler dystopiska framtidsscenarier (gärna med samtidssatir inbakat) av Sofia Albertsson. Önska kan man ju alltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Kommentarsspam undanbedes (raderas alltid). Försök hålla en vänlig, saklig och god ton i kommentarsfältet. Tack!