"Stjärnklart" av Lars Wilderäng

Har just avslutat Lars Wilderängs "Stjärnklart"
(Förlag: Massolit), presenterad som första delen i en trilogi.

Tror inte direkt det kan vara fel att kalla detta för en sorts dystopisk science fiction-thriller. Och den är som sådan riktigt bra.

Om all elektronik slutar fungera, strömmen försvinner, ett evigt elavbrott, hur blir det då? En spännande och intressant fråga i vårt högteknologiska digitala samhälle, där människan fjärmat sig enormt från sådan kunskap som hörde till det naturligt självklara för vår grundläggande existens under 1800-talet.

Tänk er in i att allt plötsligt återgår till hur läget var då, lägg sen till en katastrofsituation där dammar brister, kärnkraftverk förvandlas till radioaktiva härdsmältor, o.s.v. Detta är, som man förstår, en riktigt mörk dystopi, men en väldigt intressant sådan. Den kommer liksom rätt i tiden, med den debatt som nu förs kring beredskap, försvar och samhällsskydd. Efter att ha läst den här boken får man ganska höga tankar om det militära (och väldigt låga om det polisiära).

Att undergångens scenario i huvudsak är förlagd inom landets gränser (företrädesvis Göteborg-, Bohuslän och Karlsborg, plus lite Stockholm) gör det såklart extra creepy. Det hela smyger sig inpå och det blir så där särdeles tänkvärt. Hur förberedda är vi om det som inte antas hända, trots allt gör det? Nu när vi så totalt släckt ner det analoga för det digitala, gjort oss så beroende av elektronik för fungerande infrastruktur som i sin tur upprätthåller, ja, nästan allt. Tänk bort elektricitet, transport (bl.a dagens motorfordon med all sin elektronik), alla upptänkliga moderna former av kommunikation (t.ex. fiberoptiken slutar fungera), kärnkraftverken havererar, sjukhusen upphör fungera, beställningar från/leveranser till livsmedelsaffärer (såsom de flesta nu är, d.v.s. utan lager) stoppas upp, vattnet slutar rinna i våra kranar.

Till vilken grad störningsfritt uppfattar vi att allting alltid skall fortsätta fungera? Är det klokt att göra sig totalt beroende av att allt fungerar, ge upp alla gamla metoder och all gammal kunskap? En sådan här bok tror jag kan få vem som helst att fundera över det moderna samhällets sårbarhet, hur vi successivt tillitsfullt lärt oss att leva nästan såsom i symbios med tekniken, och hur vi tar det så självklart att där alltid finns en ständig tillgång till elektricitet.

Detta är inte en vanlig undergångshistoria som handlar om en begränsad situation kring en katastrof och överlevnad (en gnutta kunskap om överlevnad får man på köpet, författaren tycks väl insatt). Katastrofen här är global och total, liksom det kaos den orsakar. Förutom det som sker inom landets gränser, får vi i första halvan av boken tillfälligt följa en FN-trupp i Afghanistan. Denna FN-trupp har koppling till kollegor i Sverige och däribland får vi främst följa en särskild militär frontfigur som blir viktig i denna berättelse. Den som finner intresse för det militära, med fokus på vapen och krig, finner nog delvis sitt lystmäte i denna roman. Just den biten blir dock för mig lite överkurs och seg med all sin tröttsamma detaljbeskrivning av utrustning m.m.

Vad som sen lämnar mer att önska, är väl lite mer nyanserade miljöbeskrivningar och även tydligare karaktärer, vilka här kan uppfattas något vaga. Det sista kan säkert bero på att persongalleriet är förhållandevis stort, det är många personer med olika människoöden vi får följa genom denna kaos-situation, men trots det är det förvånansvärt enkelt att hålla dem isär. Varje person får återkommande kapitel och personerna/kapitlen växlar (genom det att handlingen fortskrider), för att så småningom i delar stråla samman. Det är finurligt och bidrar helt klart till att vi här har ett utmärkt exempel på något man lärt sig kalla en riktig bladvändare. Tempot är rejält högt ganska så rakt igenom, och efter att halva boken blivit läst blir det bara ännu bättre (då man därefter slipper sådant som kan kännas ovidkommande för handlingen i stort).

Som slutkläm blir vi serverade en överraskande cliffhanger, som gör att man ofrånkomligt ser fram emot den fortsättning som lär vänta.

Författaren (som är medlem i Steg 3) driver även en blogg som handlar om finans, ekonomi, miljö och politik. Detta fick mig att tänka på boken "Att svära i kyrkan - tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet", (red. Stellan Tengroth). Initiativet till den boken var ju taget inom just nätverket Steg 3, vilka de flesta av författarna där var medlemmar i. En bok man gärna önskade fick lite mer uppmärksamhet. Blev faktiskt tvungen att kolla om Lars Wilderäng var en av dessa 24 författare (det var ett tag sedan boken lästes), och så var det alltså mycket riktigt, detta under rubrik "Tillväxtrealism".