"Elefantskötarnas barn" av Peter Høeg

Elefantskötarnas barn av Peter Høeg. Översättare: Ninni Holmqvist. Norstedts förlag (2010). Antal sidor: 364.

Bibliotekslånad (inbunden).

I Elefantskötarnas barn är det fjortonåriga Peter som är berättaren. Han och hans syster Tilte och bror Hans bor i en prästgård på Finø. Med hunden Basker beger de sig ut på ett äventyr i sökandet efter deras originella föräldrar som återigen försvunnit. Samtidigt som de försöker förstå vad som hänt föräldrarna får de även fly från sociala myndigheter, sekter och kriminella...

Boken beskrivs som bondslugt humoristisk och befolkad av excentriska personligheter, en äventyrsroman och s.k. "utvecklingsroman".

En utvecklingsroman är (såsom jag förstår det) ofta skriven i första person, oftast manlig. Denne beger sig i sin ungdom ut på en resa/ett äventyr, iväg från barndomshemmet; känner sig desorienterad, söker tillflykt hos olika kvinnliga karaktärer, söker vägledning.

Och ja, allt det där finns i Elefantskötarnas barn. För egen del upplever jag det som om författaren parodierar en utvecklingsroman, såväl som annat. Överlag rätt fånig intrig och humor, farsartat och fullkomligt galet. En slags bisarr skröna som ändå bakar in ett visst allvar och djupsinne, gillade speciellt slutet av näst sista delen Gudarnas stad, om jag inte minns fel. Gav mig lite samma slags stämning som favoritdikten Romanska bågar (Tomas Tranströmer).

Massor av sidoberättelser och sidoberättelser i sidoberättelser, mängder av konstiga långa namn (som antagligen ska anses spexiga), gör allt ganska rejält rörigt. På det hela taget ansträngt överbelastat, enligt mig. Saknade mer avgränsande kapitelindelningar, för mycket kompakt text gjorde det tungt och trögt att läsa. De små återkommande typografiska ornamenten i form av elefanter hjälpte liksom inte.

Men den har alltså sina ljusa stunder! Och trots en del skumläsning når mitt betyg upp till en svag trea. Boken avskräcker mig inte från att vilja läsa mer av Peter Høeg. För det finns något där, något speciellt och annorlunda som ger mersmak, något som tilltalar min eventuella inre elefant kanske?

" – Basker, viskar jag. Känner du dörren?"