"Motursvärlden" Philip K Dick

Motursvärlden Philip K Dick. Förlag: Bakhåll. Läste boken som bibliotekslån (danskt band). Översättning och efterord av John-Henri Holmberg. ISBN 978-91-7742-457-4.

"Philip K Dicks roman Motursvärlden (Counter-clock World) i nyöversättning och med efterord av John-Henri Holmberg.
     Dick skrev romanen 1966 under sin allra mest kreativa period. Handlingen är förlagd till framtiden, närmare bestämt 1998, i Los Angeles. Den verklighetstänjande förutsättningen för romanens handling är något som hände 1986 som fick namnet Hobartfasen.
     Tiden började gå baklänges.
     Detta innebar dock inte att folk började tänka och prata och röra sig baklänges, det blev alltså inte som att spela en film baklänges. Men människors biologiska förlopp började gå baklänges. De vaknar i gravarna ("igenföds") och måste grävas upp. De blir yngre och yngre. De äter inte utan "avbördar sig", det vill säga tar ut mat ur munnen och lägger på tallriken – mat som sedan ska lämnas till affären. Man oröker cigaretterna, börjar med en fimp och slutar med en hel cigarett som stoppas tillbaka i paketet. Och så vidare.
     Denna bakgrund till bokens egentliga handling kan tyckas som en överdriven och alltför hårt skruvad science fiction-grej men faktum är att den fungerar oerhört bra, den är medryckande och stämningsskapande. Poängen är att livet ändå går vidare, trots Hobartfasen.
     När den religiöse ledaren Thomas Peak vaknar upp i sin grav startar en maktkamp. Den religiösa rörelse han tillhör har nu andra ledare som inte välkomnar att den gamle ledaren kommer tillbaka. Myndigheterna blandar sig också i. Bokens huvudperson Sebastian Hermes sak är att han driver ett av företagen som gräver upp de igenfödda.
     "Du har varit död", sa Bob Lindy till anarken. "Du dog för ungefär tjugo år sedan. Medan du var död hände någonting med tiden så att den började backa. Därför är du tillbaka. Vad säger du om det?" Han lutade sig fram och höjde rösten, som om han talat till en utlänning. "Hur reagerar du på det?" Han väntade men fick inget svar. "Nu blir du tvungen att leva hela ditt liv en gång till, tills du blir barn och till slut spädbarn och sedan återvänder till livmodern." Som ett slags tröst tillade han: "Det gäller oss allihop, vare sig vi har dött eller inte." Han gjorde en gest mot Sebastian. "Han där har dött. Precis som du.""

På min väg genom förlaget Bakhålls utgivning av Philip K Dick kom turen till Motursvärlden. Tidigare läst Blade Runner (såklart!), UBIK och Palmer Eldritchs tre stigman. Kvar är nu (note to self) Skannad i dunklet, Mannen i det höga slottet, Näst sista sanningen och Valis.

Samtidigt som det är ganska knepiga böcker att läsa - så välskrivet kan jag f.ö. inte påstå att jag tycker det är - så har även Motursvärlden intressanta idéer. Sen får man nog ha en smula överseende med hur illa de kvinnliga karaktärerna beskrivs i sitt framträdande och agerande, liksom i hög grad även sådana problem kring hur det går till i denna baklängestid, blir inte så lite tillyxat ibland. Det utmärkta efterordet ger en del förklaringar därvidlag, liksom även andra upplysningar som gav mer substans till handlingen. Läste efterordet först, så den kompletta behållningen kunde jag få under läsningens gång. Men det där gör man ju som man tycker är lämpligast, även om jag för egen del upplevde det värdefullt att känna till betydelsen av "biblioteket" i förväg och hur författarens kontroverser i det privata speglar av sig i handlingen. Utvecklar det inte mer än så, för att undvika att spoliera något.

Av de böcker jag läst av Philip K Dick hör denna inte till de bättre, lite för rörigt teologisk för min smak, men ändå läsvärd, gillar det filosofiska, som vanligt... Kanske hade den dessutom fungerat bättre som novell, såsom den först var skriven som, kanske inte.

Måste nog till sist nämna det allra otäckaste med denna roman, d.v.s. hur de igenfödda vaknar upp i sina gravar och ropar efter hjälp. Varför jag upplevde det så extra otäckt var att boken lästes samtidigt som nyhetsrapporterna handlade om naturkatastrofen i Indonesien, där människor begravda under rasmassor ropade efter hjälp, beroende av räddningsarbetarna och deras utrustning. Så en del besk eftersmak blev det nog genom läsningens gång p.g.a. detta. Ganska olustigt, trots att det i romanens handling kanske till viss del var menat att uppfattas som det motsatta.