"Metro 2033 - den sista tillflykten" av Dmitrij Gluchovskij

Vad gäller postapokalyptisk science fiction så är Metro 2033 av Dmitrij Gluchovskij ett bra val. För att räknas till postapokalyps krävs en situation som råder efter en omfattande katastrof. Det är ovisst, mörkt och hotfullt. Människorna försöker förstå sin situation, hur den är, hur den en gång var och varför det blev såsom det blev.

Kärnvapenkrig har ödelagt jordytan och gjort den obeboelig för 20 år sedan. Året är 2033 och människorna, som när det hände flydde ner i Moskvas tunnelbanan, har bildat samhällen vid dess stationer. Metron blir en miniatyr som samlar olika ideologier på olika linjer eller stationer. Huvudpersonen Artiom, som bor på "oberoende" stationen VDNCh, får i uppdrag att vidarebefordra ett meddelande om hotande fara och tvingas ut på en färd genom metrons tunnlar och stationer. På sin väg stiftas bekantskap med ett antal olika personer och platser, var och en med sina olika åsikter och livsåskådningar, samtalen är många och spännande, liksom den farofyllda vägen genom metron.
En karta finns på bokpärmens insida, den är inte fullständig men så är heller inte de kartor Artiom kommer i kontakt med. Den fiktiva förminskade kartan överensstämmer i stora drag med verklighetens karta över Moskvas metro. Verkliga rykten om hemliga tunnelbanesystem, i anknytning till den kända, använder sig författaren av på ett spännande vis. Det här är en romandebut. Givetvis vill jag fortsätta läsa andra delen i trilogin. Del tre i svensk översättning får vi väl dock vänta ett tag till på.

Gillade det mesta med denna dystopi, men fanns det då något jag själv inte blev så förtjust av? Kom på två saker:

Vart tog den kvinnliga befolkningen i vägen? Minimeras till att endast få glimta fram emellanåt i form av t.ex. sura städerskor som klagar på tramp över nyskurade stationsgolv, mödrar som i skymundan står och lagar mat, gråtande småflickor, en mumifierad död person som lämnat en skriftlig redogörelse efter katastrofens inträffande.
Fascinationen av och saliggörande över vapen/massförstörelsevapen är ju förstås reell vare sig det gäller USA eller Ryssland, och det kan man såklart ha lite svårt att begripa. Även där finns visserligen i Metro 2033 ett bra ifrågasättande kring just den biten + "vi och dom", som man kanske saknar i andra liknande böcker. Här slipper man också ingående tekniska beskrivningar i detalj angående vapnen - fördel även det enligt mig.