"Striden om Dimön" av Mariette Lindstein

Striden om Dimön av Mariette Lindstein. Förlag: HarperCollins Nordic (2021). Antal sidor: 496.

Recensionsexemplar (inbunden).

"Julia Frisk har lovat sig själv att aldrig återse Franz Oswald, den före detta sektledaren som huserar på Dimön. Men genom ett olyckligt sammanträffande får Julia och Franz en gemensam fiende, ett frireligiöst brödraskap som kallar sig Ursprungsevangelisterna. Det ryktas att de har en nattsvart kvinnosyn och använder ortodoxa uppfostringsmetoder på sina döttrar.

Julia blir som besatt av att skriva om brödraskapet, och när hon börjar göra efterforskningar öppnar hon ett ormbo av hemligheter, svek och outsäglig ondska. Det dröjer inte länge förrän hon blir sektens måltavla. Den enda som kan hjälpa henne är någon som vet hur de tänker och agerar, någon som är lika skoningslös som de. Hon känner bara en sådan person, men vågar hon riskera att än en gång dras in i Franz Oswalds spindelnät? 

Mariette Lindstein gick som 20-åring med i den kontroversiella scientologirörelsen. Under 25 års tid arbetade hon på alla nivåer i kyrkan, inklusive i toppen av hierarkin på högkvarteret utanför Los Angeles. 2004 flydde hon. Idag arbetar hon som författare och föreläsare på heltid och har vigt sitt liv åt att upplysa andra om sektproblematiken. Böckerna om sekten på Dimön bygger på hennes personliga upplevelser."

Striden om Dimön blir nu femte delen i Dimön-serien, en thrillerserie jag kommit att uppskatta och rekommenderar alla att läsa. Mycket bra spänningslitteratur, fängslande berättat. Dessutom lär man sig mer om sekterism.

Såväl det stillsamt vackra och det kusligt hemska som händer ackompanjeras av fina beskrivningar vad gäller miljöer, natur och stämningar. Relationer och karaktärsutvecklingar är intressanta att följa; Frans, Julia, Thor, Sofia, m.fl. Personerna träder fram inkännande och psykologiskt trovärdigt, det känns filmiskt och kommer till liv när man läser. Julias empati, att hon reagerar så sunt känslosamt, blir en så välbehövlig balans till allt otäckt som sker, en stor styrka med den här femte delen i serien.

Extra bra var även hur vissa ämnen tas upp och hur de behandlas, t.ex. sådant som rör tolkningar av bibelns gammaltestamentliga perspektiv. Säkert ömtåligt, men viktigt att förstå hur vi skall uppfatta det. God författarresearch tycks ligga till grund även för detta. Det otäcka frireligiösa brödraskapet Ursprungsevangelisterna får mig att tänka på en annan frikyrklig församling, Knutbyförsamlingen, en nedlagd (2018) kristen sekt som det blev stor dramatik kring. Lilla lugna och lantliga Knutby var väl knappast ett ställe där man trodde något sådan kunde finnas. Där man minst anar och i de lugnaste vatten, rätt skrämmande att det kan vara så. Risken för ökad och fullständigt oacceptabel radikalisering av sådana extrema sekter i frikyrkliga Sverige är väl inte helt dumt att fundera ett varv extra kring? Tänk en ung karismatisk ledartyp och många unga som tappar fotfästet nu under pandemin. Social distansering lär väl försvåra, men knappast förhindra. Visst kan krissituationen innebära en risk att sekter bildas och får fäste, attraherar yngre personer som söker sammanhang i en alltmer repressiv och oviss tillvaro?

Den forne sektledaren Frans Oswald är visserligen inte så ung längre, lätt kuschad efter sin stroke inte som sitt forna jag. Julias attityd gentemot hans kvarvarande psykopatiska och sekteristiska egenheter är rätt förtjusande. Julia är en karaktär jag känner stor sympati för, på många sätt. Som journalist låter sig Julia inte skrämmas till tystnad, något man beundrar hos såväl journalister som forskare i dessa tider (men har förstås full förståelse för de som ändå ger upp). Mor-dotter-relationen mellan Sofia och Julia var väldigt fint skildrad. Mycket omtanke, såväl sinsemellan som för de utsatta personer de kämpar för att hjälpa. I ett (såsom jag uppfattar det) alltmer funkofobiskt klimat var det även ett plus med sidokaraktären Cornelia, toppen att hon fick ta plats och gestaltas på det sättet. Den som drabbas av ett handikapp borde inte få bli ett slags outcast. Finns såklart mer jag skulle vilja nämna som är så bra med denna femte del i bokserien, men då skulle recensionen bli alldeles för tröttsamt lång.

Det händer något spännande precis hela tiden i denna välskrivna thriller, det blir liksom aldrig tråkigt. Kapitlen är perfekt avvägda passande för en spänningsroman och läsningen flyter på med en ovanlig lätthet. Fängslande, intressant och utmärkt avkoppling. Trots allt otäckt som händer finns segrar, svårigheter som övervinns, mycket medmänsklighet, stor empati, mycket som får dig att må bra. Det bästa av allt efter en sådan läsupplevelse är efterordets sista ord: ..."det kommer naturligtvis en fortsättning". Min reaktion bli då: Lysande!