"Megaomega" av KG Johansson

Megaomega av KG Johansson (eller, som bokomslaget sådär smått kuriöst anger: ... "av Beatrice Portinari som även tillfogat Fotnoter och Bilagor" : "Översatt och redigerad av KG Johansson med benäget bistånd av Miranda Johansson"). TiraTiger Förlag (2020). Antal sidor: 396.

Recensionsexemplar (häftad).

"Beatrice är tillbaka! Den egensinniga AI:n som besökte jorden under 2000-talet har återvänt för att ta med sig Ana och Chris, de människor som hon lärde känna mest vid sitt förra besök. Hon behöver dem som representanter för mänskligheten, i en situation där många intelligenser måste samarbeta för att besegra det största hotet i universums historia. De färdas in mot galaxens centrum för att möta många olika livsformer. Men faran växer och jinnernas gåtor är fortfarande olösta.

Historien berättas av Beatrice själv, som också har tillfogat fylliga fotnoter och ett antal bilagor, bland annat en excentrisk historik över science fiction, en essä om lidandets historia och en översättning av William Blakes The Marriage of Heaven and Hell."

Historien i sig skulle jag tillskriva ett liknande gott omdöme som i stort sett följer tidigare delar i bokserien (består sammanlagt av tre trilogier - oerhört tacksam för att jag fått möjligheten att läsa hela serien), detta om man tänker bort fotnoterna (onödigt långa och många fotnoter, vilka dessutom inte placeras på samma sida där de uppstår, är jag inte värst förtjust i) och bilagorna.

Bilagorna upplevde jag tyvärr malplacerade. Jag menar såhär: Om man väljer att följa en fängslande bokserie från början till slut, så är det just den man är intresserad av, inget annat. Bilaga 6 (läste såklart igenom samtliga bilagor), Någon roll av Bradley Wenner, skulle jag dock kunna tänka mig välja läsa som singelnovell, riktigt bra var den! En annan bilaga jag uppskattade att läsa var även Bilaga 2: Om lidande. Men allt beror ju säkert på vad vi är intresserade av. Skulle den här bokserien ges ut på nytt... skippa bilagorna i sista delen! Låt kanske dessa bilagor bli utgivna var och en för sig, så olika sorters läsare kan välja själva, utefter respektives specialintresse. Jag kan ha fel. Andra kan säkert se fördelar med bilagorna tillsammans med denna avslutande del i serien, texterna kan ju ge prov på författarens bredd, leda vidare.

Nu när det där med fotnoterna och bilagorna var avklarat dyker jag in på det väsentliga i Jinntrilogins tredje del, Megaomegas huvudberättelse, såsom den berättas av fiktiva ciceronen Beatrice Portinari, alias KG Johansson - med benäget bistånd av Miranda Johansson - får man väl förmoda... En viss excentricitet av dessa välrenommerade och allmänt respekterade författare som varit med länge och genom åren producerat texter av hög kvalité har jag absolut inget som helst emot. Den sortens originalitet tillför ju bara en extra krydda och roar förmodligen de flesta av oss läsare på ett positivt sätt, skulle jag tro.

Såsom det framgår av ovanstående korta citerade presentation av handlingen är alltså den artificiella intelligensen Beatrice (som gjorde entré i Noisytriologins första del) åter. Hon har här låtit människorna Ana och Chris (i en speciell existens, avslöjar inte mer än så) följa med på en resa för att försöka komma tillrätta med ett förestående hot som hela universum kommer att drabbas av. På färden mot centrum av galaxen skall de komma i kontakt med andra civilisationer och livsformer, de mystiska jinnerna är också något ouppklarat. De "fylliga" fotnoterna antar jag kan vara något som gör att även denna seriens avslutande del kan läsas fristående. Så på så vis kan de förstås fylla ett gott syfte.

Berättaren skall vara Beatrice, men själva fokus utgår kapitelvis från Ana, Chris, ett par kapitel från Masya ("Alys" Masya från första trilogin Samvetsmakaren) och även Jinn får ett "eget" kapitel (vilket förklarar ytterligare något av vad som utspelat sig i trilogins föregående böcker; Jinn och Alpha), nämner inte sista kapitlets fokus... det blir för mycket. Som man kanske kan förstå binder den här sista delen, i såväl den enskilda trilogin som i hela bokseriens samtliga trilogier tillsammans, ihop allting på ett riktigt bra sätt. Megaomega är något alldeles eget, i mitt tycke mer stillsamt filosofiskt (många etiska dilemman man kan plocka åt sig och processa), mer fokus på ny rymdvetenskap/teorier med fiktiv snits... mer av sånt än ren action. Dessutom finns influenser, kanske mest märkbar (eftersom jag läser den just nu) från klassikern Stjärnskaparen av Olaf Stapledon, inte minst med tanke på andra civilisationer och tänkta livsformer. Romanen följer ändå den röda tråd som funnits genom hela serien. Överlägset skickligt hantverk, men såklart hade jag inte förväntat mig något annat när det gäller den här författaren, som för övrigt verkligen är värd fler läsare.

Gör inga fördjupningar angående det jag nämnt ovan. Tror att var och en på sitt vis skapar sina egna tankar kring sådant som berör och angår.

Miljöbeskrivningar såväl som karaktärsbeskrivningar är som vanligt färgstarka och mångbottnade, även om beskrivningar av livsformerna ibland kunde uppfattas svåra att ta till sig, lite för mycket av allt... det märkliga. Signifikant välskrivet och smidigt hanterat språk som är lätt att ta till sig och gör det mest obegripliga (nästan) begripligt. Men, men... det man inte förstår sig på kan väl få förbli mystiskt och gåtfullt, inte sant? En del olösta mysterium ser jag inte som något problem direkt, snarare tvärtom.

Betyget 3 som jag sätter nedan är för hur boken upplevdes som helhet med en siffra (förutom vad jag nämnt ovan), d.v.s. inklusive bilagorna. Dessa kändes för mig ganska bromsande på något sätt (inget ofördelaktigt nämndes om min favoritklassikerförfattare Philip K Dick i bilagan om science fiction genom tiderna, tack för det), men huvudstoryn i Megaomega var riktigt bra och en utmärkt avrundning på en fantastisk science fiction-bokserie.

Serien i sin helhet (länkningar går till mina tidigare recensioner här på bloggen, somliga blogginlägg antagligen mer genomtänkta än andra, men det får ni stå ut med):

Samvetsmakartrilogin: Samvetsmakaren, Under den döende stjärnan, Omega

Noisytrilogin: Beatrice, Ett slags  frihet, Arkitekterna.

Jinntrilogin: Jinn, Alpha, Megaomega

En trilogi-triss vilken jag nästan kan lova dig väcker såväl slumrande som nya tankar och frågeställningar; om här och nu, om framtiden, om vår existens i det stora och det lilla.