"Genom dina ögon" av Peter Høeg

Genom dina ögon av Peter Høeg. Förlag: Norstedts. Översättare: Ninni Holmqvist. Läste boken som bibliotekslån (inbunden). ISBN: 9789113096889

Tre barn i början av 60-talet, Peter, Lisa och Simon, inser att de kan ta sig in i varandras drömmar och påverka verkligheten, ändra på händelser i det förflutna och framtiden. En oerhörd makt.

I vuxen ålder: Simon försöker begå självmord och får på sjukhuset besök av barndomskamraten Peter. I Peters sökande efter någon behandling som kan hjälpa vännen träffar han Lisa som nu är professor i neurologi på en klinik där de använder en ovanlig form av hjärnskanning. Metoden utforskar människors olika trauman via återupplevda minnen, tankar, och genom att dela varandras medvetande. Lisa själv har inga minnen av barndomen, p.g.a. en trafikolycka, så hon minns varken Peter eller Simon. De tre vännernas möte leder till en återupplevd barndom där de individuella medvetandena går in i varandra, vad var det som hände egentligen?

Det här var första gången jag läste något av författaren, och det blir heller inte den sista. Både Fröken Smillas känsla för snö (1994) och Effekten av Susan (2015) kommer att stå på tur.

Kombinationen av vetenskap kring medvetande och tankar om tid i en spännande futuristisk berättelse är något som fascinerar mig. Peter Høegs fantasifulla historia Genom dina ögon är inget undantag, tvärtom. Det är en oerhört skickligt skriven roman med intressanta välutvecklade karaktärer, mystik, psykologiskt djup, miljöbeskrivningar som känns äkta och påtagliga. En läsupplevelse som säkert kan få oss att inse hur ovanligt det ärliga och sanna mötet mellan människor egentligen är. För samtidigt, de minnen människor bär med sig genom livet, är de alltid helt sanna eller är de delvis konstruerade? Hur skulle det vara om vi blev påtagligt medvetna om livets mörka sidor som en del människor faktiskt bär på? Vill vi ens veta? Och om vi nu inte vill veta, innebär det då inte att vi vänder dessa människor ryggen och låter det onda växa i det fördolda i en otäck slags acceptans? Just de där allra hemskaste barndomstraumana, så fjärran från min föreställningsförmåga, får också ta plats i denna roman. Tyckte det nästan blev outhärdligt för mycket mörker och ondska, men kanske förekommer sånt i verkligheten mer än jag vill inse? Om vi har ett gemensamt medvetande eller om vi påverkar varandras medvetande mer än vi tror, om vi skulle kunna leva oss in i en annan människas trauman och minnen på det sättet för att verkligen förstå, visst är det tänkvärt?

Genom dina ögon är svår att genrebestämma, jag plockar in "samtida" (man får en intresseväckande insyn i dansk historia) som etikett, men skulle även kunna matcha med drama och science fiction. Och ja, ni som följt min blogg vet ju hur hängiven jag är science fiction-genren. Däri finns säkert också en anledning till varför jag gillar detta så skarpt! Med tanke på den oerhört snabba utvecklingen av AI känns romanens futuristiska touch nästan obehagligt (eller behagligt?) nära framtid.