"Herrgården på Dimön, en gång hem åt en blomstrande sekt, står nu ödslig och övergiven.
Två år har gått sedan den karismatiske sektledaren Franz Oswald offrade sin egen son för att rädda en ung kvinna, Julia Frisk, och själv drabbades av en stroke. Återhämtningen har varit lång och mödosam men nu är han tillbaka och mer målmedveten än någonsin. Om det inte vore för de ovälkomna känslostormar han drabbas av ...
Julia jobbar som redaktionsassistent på en modetidning och vill avancera. Så dyker hennes stora chans upp: Tidningen vill ha en intervju med Franz Oswald - och han vägrar låta sig intervjuas av någon annan än Julia.
Trots att alla i hennes närhet avråder henne från att träffa Franz gör hon intervjun. När han berättar att han tänker återvända till Dimön och iscensätta ett experiment han kallar "Requiem" - dödsmässan - tar hennes nyfikenhet över. Och som vanligt när Franz Oswald är inblandad spinner snart allt utom kontroll."
Requiem på Dimön är den fjärde fristående uppföljaren i Dimön-serien. Sektens barn blev alltså inte den avslutande delen i en trilogi.
Kapitlen varvas utifrån två karaktärers perspektiv: sektledaren Franz Oswald och Sofias dotter Julia Frisk (som är tuff, har självaktning, integritet och står på sig, det tycker jag om!). Oswalds experiment inbegriper, förutom sektledaren själv, ytterligare några sadister som lockats ut dit till Dimön. Sadism, tortyr och grymheter följer.
Romanen är välskriven, miljöbeskrivningarna fantastiska och bokomslaget så oerhört snyggt! Den här gången var dock handlingen i övrigt lite speciell, då de som utsattes för sekteristisk påverkan var förmögna psykopater och sadister, alltså knappast sympatiska karaktärer som väcker den där sortens medkänsla som engagerar (mig). Franz Oswalds tortyrmetoder var dessutom som något hämtat ur en kvällstidnings frossande i det bestialiska. Ganska äckligt i överkant. Ibland blir det bara för utstuderat groteskt, åtminstone är det mitt omdöme.
Den som uppskattar relationsförvecklingar, i det yttre såväl som i privatlivets alla inre olika konstellationer (parrelation, mor-dotter, far-son, chef-anställd, o.s.v.) blir inte besvikna, gott om sådant här. Allmänt bra psykologiskt djup som förstärks genom väl anpassad dialog.
Dramatiska episoden med den kraftiga stormen och skyfallet som drabbar ön, blev verkligen spänning på hög nivå, då blev boken svår att släppa! Skickligt intensivt skildrat. Har man själv varit med om en storm av den kalibern har man inga som helst problem att framkalla skräcken på nytt. Kan intyga. Men för övrigt skulle jag nog inte - på samma sätt som föregående delar i serien - kategorisera den här romanen som just thriller. Något långsammare tempo.
Jag kan inte säga huruvida sektproblematiken belyses genom Requeim på Dimön, såsom i tidigare böcker i serien. Kanske genom att få ett perspektiv utifrån sektledaren själv? Det förnedrade barnet som förnedrar andra som vuxen. Något som kan vara svårt att förstå, borde ju vara tvärtom. Den som blivit illa behandlad på något vis, borde väl rimligtvis ha fått en större medvetenhet om hur man absolut inte ska behandla andra? Så givet att tänka på det viset för den med en självklar och välutvecklad empatiförmåga, boken ger på så vis en tankeställare om att detta inte alls är särskilt givet då det gäller en psykopatisk ledargestalt (tillika narcissist utan självkritik och maktbegränsningar, som aldrig någonsin kan erkänna egna tillkortakommanden, begångna fel och misstag).
Så visst, ja! Requiem på Dimön ger insikter som är oerhört viktiga, tog mig dock ett tag att få grepp om. Så kan det vara ibland. Enligt bokens avslutande tackord så kommer det en fortsättning i den här serien, som alltså blev mer än en trilogi. Även om jag för egen del uppfattade just denna historia (kunde i mitt tycke ha kortats ned något) mindre fängslande än de tidigare, så fanns alltså en viss behållning också av detta besök där ute på Dimön.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Kommentarsspam undanbedes (raderas alltid). Försök hålla en vänlig, saklig och god ton i kommentarsfältet. Tack!