"Ingmar är en pensionerad regissör, änkeman sedan en tid, som lever lite desillusionerat, men nu återfått glädjen i tillvaron på egen hand genom att ägna tiden åt sin frus rosenträdgård. Men sommaren är ovanligt het, det var väldigt länge sedan det regnade och rosorna behöver vatten. På baksidan av huset, gömd bland sly och ogräs, hittar Ingmar en gammal rostig kran som visar sig ha oväntade egenskaper."
Möjligen har jag läst allt som givits ut av denna författare (nåja, helt säker är jag inte). Svårt att jämföra noveller och romaner sinsemellan, men tror faktiskt Regnmannen står högst på den topplistan just nu. Så bra var det. Fantastiskt att få något så litet och anspråkslöst att handla om så mycket, förmedla stora känslor samt fina stämningar och samtidigt vara så lättsamt roligt. Vissa böcker är verkligen av den typen man mår bra av (och då menar jag inte ytligt klichéartad s.k. "feelgood"), det här blev absolut en sådan äkta må bra-bok för mig. Upplösningen och avslutet var dessutom helt perfekt och fulländat, sådär så man bara känner sig fullkomligt lycklig. Låter väl som en riktigt fin läsupplevelse?
Romanen handlar alltså om den äldre änkemannen Ingmar, som i sin trädgårds dunkla hörn upptäcker en gammal kran till en vattenledning. Denna egendomliga vattenkrans egenskaper visar sig vända upp och ned på Ingemars hela existens (som förutom funderingar kring det f.d. yrkeslivet ännu har ett stråk av sorgebearbetning efter hustruns bortgång). Vägen från maktlöshet till maktfullkomlighet är i situationen ofrånkomlig. Frågan är bara hur det skall hanteras? Och hur hanterar omgivningen det hela?
Intressanta fokus, underhållande dialoger och funderingar, roliga karaktärer och inkännande relationsförvecklingar (här främst ett fint beskrivet far-sonförhållande). De träffsäkra gestaltningarna och det sociala samspelet kombineras med roande överdrifter (inte minst knasiga grannar och självmedvetna lokalpolitiker) och mystik på ett oefterhärmligt sätt. Man vet liksom aldrig riktigt vart historien skall ta vägen medan man läser, vad allt det egendomliga som sker betyder, hur det egentligen är/har varit, vad det vill ha sagt... vilket förstås gör det extra oförutsägbart och spännande.
Miljöbeskrivningarna; trädgården, rosorna, sommaren; ja, allt det där skimrar brilliant på ett rent inbjudande och värmande sätt.
Efter att ha läst boken kan jag nog garantera att ni, liksom jag, tänker på Ingemar nästa gång det kommer en regnskur.
Andra bokbloggare om Regnmannen - en trädgårdsberättelse:
Hanneles bokparadis
och dagarna går...
Carolina läser...
Bokdamen - läser och lyssnar
tyckte mycket om denna. Författaren tänkte tydligen på sin pappa, fint beskrivet.
SvaraRaderaDen här låter helt underbar, den verkar vara något för mig. Tack för en fin recension! :D
SvaraRadera