"Skymningstankar och nattvakor" (olika författare)

Skymningstankar och nattvakor - svenska sällsamheter 1 (red. Rickard Berghorn) är en samling utvalda klassiska noveller från svensk skräcklitteratur. Samlingen publicerades 2014.

Presentation från Aleph Bokförlag:

"På en grushög längst inne i valvet satt den vansinniga och höll i sin famn ett halvmurket benrangel, kring vilket några gulgråa, ursprungligen vita tyglappar fladdrade för luftdraget… Och den galna satt och vyssjade benranglet som ett litet barn och sjöng så gott hon kunde sina barndomsvisor, och i hennes förr så vilda ögon glänste nu den renaste, lycksaligaste modersglädje. 

Moderskärlek bortom dödens och förståndets gränser. Vilse i ett märkligt palats irrgångar. En skuldtyngd man som förföljs av en inbillad eller spökande skarprättare. Gengångare som manifesterar sig i storstadens vimmel…

Fanns det någon svensk skräcklitteratur att tala om på 1800-talet och början av 1900-talet? Den allmänna uppfattningen svarar nej, trots att genren under samma tid var mycket populär i andra länder. Men det finns oväntat många guldkorn att hitta, bara man letar. Detta är första boken i Alephs serie ”Svenska sällsamheter”."

Antologin omfattar 10 noveller av: Aurora Ljungstedt, Zacharias Topelius, Selma Lagerlöf, Helena Nyblom, Henning Berger, Ola Hansson (2 noveller), C.J.L. Almqvist, Clas Livijn, + ett anonymt skillingtryck.

Absolut en novellsamling för alla som gillar skräckgenren, spökhistorier och rysare. Kan också tycka att det nästan vore obligatoriskt för skräckförfattare att ta del av den här sortens klassiska noveller, vilket de kanske också gör, vad vet jag. Här finns massor av användbart stoff som går att modernisera.

Det ålderdomliga, såsom i novellerna; Palatset (C.J.L. Almqvist), Dubbelgångaren (Henning Berger), Moderna spöken och Husvill (Ola Hansson) samt Samvetets fantasi (Clas Livijn), är mer eller mindre trögläst med dagens mått mätt. Palatset började bra, men sen... "orientalisk gotik" var nog inget för mig, skumläste andra halvan av novellen. Dubbelgångaren var ganska rörig, men hade verkligen en kuslig episod som utspelade sig ute på en dimmig hed (s. 132) - minnesvärd. Moderna spöken kändes överbelastad och tung, hade dock sin tjusning med t.ex. de berättade barndomsminnena, stämningsfullt. Husvill var liksom föregående, dock tänkvärt slut som vägde upp det hela och novellen betydde mer efter en stunds eftertanke. Samvetets fantasi fungerade inte alls att läsa, gav upp läsningen helt efter bara ett par sidor.

Bra då? Och inte alls speciellt oåtkomligt genom alltför ålderdomlig stil, var: Nyårsfesten (Aurora Ljungstedt); blev inte besviken på Ljungstedt här heller, levererade verkligen kvalitetsskräck, enligt mig bästa novellen i samlingen, 5/5! Gråpappersansiktet (skillingtryck); helt okej spökhistoria varken mer eller mindre. Bruden (Z. Topelius); finlandssvensk skräckromantik, smålustig och ovanlig liten novell av Z. Topelius(!) - oväntat. Spökhanden (Selma Lagerlöf), Lagerlöf visade sin skicklighet även i denna novell. Nocturne (Helena Nyblom); kändes väldigt modern, lättläst och välskriven, gillade beskrivningar av miljöer och stämningar oerhört mycket, får ta reda på mer som skrivits av Nyblom!

Ja det var väl allt...

Nej, förresten! Förordet och presentationerna som föregick varje novell, skrivna av redaktören Rickard Berghorn, får jag inte glömma. Informativt, intressant, kunnigt och engagerat, på alla sätt och vis, men att via en publicerad novellsamling (svensk skräcklitteratur på 1800-talet och början av 1900-talet) behöva ta upp en konflikt/irritation mellan kollegor (red ut det inbördes istället, kan man tycka), hör väl inte till saken? Har liksom inte något som helst intresse för vilka påståenden någon nutida skräckförfattare framfört i intervjuer. Hybris må väl vara förlåtligt, även då det drabbar skräckförfattare. ;)

Så, slutligen, gillar du att läsa skräck eller tycker det är ganska mysigt att andäktigt läsa en härlig spökhistoria emellanåt, missa inte Skymningstankar och nattvakor.