"Sofia Bauman försöker skapa sig ett nytt liv efter två år i sekten ViaTerras våld. Vägen tillbaka blir svårare än hon trott. Hon möts av fördomar och misstänksamhet och plågas av mardrömmar. Inom henne växer ett begär efter vedergällning.
Franz Oswald, sektens ledare, sitter i häktet i väntan på rättegång. Ändå är han varken orolig eller ångerfull. Med hjälp av sin advokat, Anna-Maria Callini, börjar han väva ett nät som sträcker sig långt utanför fängelsets grå väggar och vars enda syfte är att hämnas på Sofia Bauman.
När Sofia bestämmer sig för att tala ut om sekten förvandlas hennes liv långsamt till en mardröm. Enda utvägen är att än en gång lämna allt och starta ett nytt liv någon helt annanstans.
Men Oswald skyr inga medel. Hans nät verkar innefatta allt och alla i Sofias omgivning och sträcka sig över städer, oceaner och kontinenter. Och i kölvattnet av hans slutliga hämnd återstår den avgörande frågan. Kan man någonsin bli helt fri från en sekt?"
Om första delen Sekten på Dimön (som nyligen fick pris som Bästa deckardebut 2015 - stort Grattis, så värd det!) var otäck, så var nu den här andra uppföljaren Sekten som återuppstod faktiskt ännu värre - hur det nu kan vara möjligt?
Med Franz Oswald inom lås och bom ett par år, kanske Sofia Bauman kan komma tillrätta med sitt liv igen...? Icke! Sektledaren styr både sin advokat, kriminella kontakter och vissa fortsatt hängivna anhängare med järnhand från fängelset, för att t.ex. maniskt göra livet surt för Sofia och för att planera återupprättandet av sekten ViaTerra. Brottslingens rättigheter och offrens rättslöshet, då de t.ex drabbas av avskyvärda trakasserier, får här en nästan filmisk framställning som är otroligt obehaglig. Gissa hur det sen blir när fängelsevistelsen tar slut...
Trakasserier har nog under internet-åldern nått en ny nivå. Så som det framställs i denna fiktiva psykologiska thriller ger det mig en påtaglig känsla av att det säkert kan gå till på liknande sätt även i verkliga livet idag bland ungdomar som råkar illa ut. Mardrömslikt var ordet. Det går verkligen kalla kårar igenom mig när jag läser om just de där psykningarna, trakasserierna, det obegripliga hatet, förföljelserna och hotelserna, allt lidande och den djupa rädsla det medför, en skrämseleffekt som etsar sig fast och aldrig riktigt helt släpper taget, som till och med kan forma människors framtid för alltid. Det är kusligt, på allvar, och rent bedrövligt att en del blundar för eller vänder ryggen åt sådant här, också i verkligheten, även idag. Så visst är också denna uppföljare - liksom föregångaren - en viktig bok på ett annat plan, utöver som en rent ruggigt spännande roman, lika svår att lägga ifrån sig som första delen.
Bland karaktärerna var det advokat Anna-Maria Callini jag blev mest konfunderad över. Det är klart att det för en spänningsroman måste till en förstärkning vad gäller olika sorters personligheter, men man undrar verkligen om en välutbildad vuxen person skulle kunna bli så duperad och förblindad av en annan människa, såsom hon blir av psykopaten Franz Oswald?
Romanen väcker tankar, sådant är förstås också alltid ett plus i kanten.
Visst kan det ändå upplevas som storyn successivt bara blir alltför vedervärdig, det ena värre än det andra, tills det blir rent groteskt. Tur då att det finns sådant som väger upp, t.ex. karaktärer som Simon och Jacob - jordnära, empatiska och lugna typer - samt, förstås, att den hund som förekommer i berättelsen klarar sig lindrigt undan (så outhärdligt när djur far illa, även i fiktiv romanform, har så sjukt svårt för sånt) och till sist romanens epilog - som jag gillade.
Summan av kardemumman var att jag därmed kände mig ganska tacksam för den där motvikten, den behövdes då sannerligen.
Om jag rekommenderar boken? Absolut!
Tack för suverän recension. En av de roligaste jag fått. Mitt i prick känner jag. Du har inte helt fel när det gäller tredje boken, men titeln är: Sektens Barn. Att det är precis så här det går till och känns i verkligheten har du helt rätt i. Visst är boken fiction men trakasserierna är inte överdrivna. Jag lovar. Tack igen för din recension. Jag skickar gärna trean till dig nästa år när den kommer.
SvaraRaderaPS: Hoppsan. Glömde en sak. Det där med vuxna, välutbildade kvinnor som blir kära i seriemördare och andra psykopater i fängelse är ganska vanligt. Också advokater. I Sharon Boltons senaste bok: "Daisy i kedjor" finns det faktiskt en del statistik på detta. Tur att du och jag inte är sådana kvinnor, eller hur?
SvaraRadera