Vägen av Cormac McCarthy är en så otroligt mörk och dyster framtidsvision. En far och son tar sig fram genom ett landskap där allt liv (förutom diverse människospillror, kannibaler och laglösa gäng) är utplånat och solen ständigt dold. Målet är att ta sig söderut till kusten, utan vetskap om vad som där väntar blir det ändå till ett slags hopp som hägrar för mannens och pojkens strävan på deras vandring genom aska, sot, snö, kyla och svält.
Riktigt otäck kuslig historia, suggestivt skräckinjagande och gripande. Väl värd att läsa.
Dessvärre störde man sig på att det varken fanns talstreck eller citattecken vid de korthuggna dialogerna, blev tidvis även lätt förvirrande - vem sa vad? Känns mer som ett filmmanus än roman. Ibland behövs inte kapitelindelning, men just för den här berättelsen saknade jag faktiskt just detta. Man får aldrig veta mannens och pojkens namn, ej heller vad som föranlett det tillstånd världen befinner sig i. Antagligen är det precis så det skall vara och något som (förutom allt annat) skall skapa möjligheter till djupanalys.
Hade kanske förväntningar på att boken skulle vara mer uttömmande för vad som orsakat denna postapokalyptiska värld, då filmen (som sågs innan boken lästes) inte gav någon upplysning i den vägen. För egen del upplevdes filmen i det här fallet bättre än boken. Viggo Mortensen (fadern) och Kodi Smit-McPhee (sonen) spelar rollerna helt fantastiskt bra. Rekommenderar dock även att läsa boken, för visst är det så att den inger till många tankar och paralleller, mycket symbolik.
Några andra som bloggat om Vägen:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Kommentarsspam undanbedes (raderas alltid). Försök hålla en vänlig, saklig och god ton i kommentarsfältet. Tack!