Läst februari

1. Isnätter, Leo Löthman (bibliotekslån)
2. Jag heter inte Miriam, Majgull Axelsson (E-bok, bibliotekslån)
3. Fahrenheit 451, Ray Bradbury (bibliotekslån)
4. Vi, Jevgenij Zamjatin (bibliotekslån)
5. Den som glömmer (serie: Erlendur Sveinsson #12), Arnaldur Indriðason (bibliotekslån)
6. Folket i Stepantjikovo, Fjodor Dostojevskij (bibliotekslån)
7. Vril: eller Den kommande rasen, Edward George Earle Bulwer-Lytton (bibliotekslån)
8. Fursten, Niccolò Machiavelli (bibliotekslån + ur egen bokhylla)
9. Northanger Abbey, Jane Austen (E-bok, bibliotekslån)
10. Jag lät dig gå, Clare Mackintosh (bibliotekslån)

Vril: eller Den kommande rasen av Edward George Earle Bulwer-Lytton

Vril: eller Den kommande rasen (1871) av viktorianske romanförfattaren Edward George Earle Bulwer-Lytton, lär vara dennes mest kända verk. Totalt okänd för mig dock, innan den nu kom ut i nyöversättning förra året.

Förutom The Coming Race (i nyutgåva som Vril: The Power of the Coming Race) menas Bulwer-Lytton vara mest känd för Eugene Aram, The Last Days of Pompeii, Rienzi: the last of the Roman tribunes, The Caxtons: A Family Picture och så då Paul Clifford ...

The Bulwer-Lytton Fiction Contest ("WWW": "Wretched Writers Welcome", d.v.s. ung. = usla skribenter välkomna) kanske vi hört talas om?
Det är en tävling som skall ha funnits sedan 80-talet i USA och är någon slags bisarr litterär tävling som går ut på att åstadkomma den allra sämsta inledningen för en roman. Källan till tävlingen är Bulwer-Lyttons inledning för romanen Paul Clifford (1830):

"It was a dark and stormy night; the rain fell in torrents — except at occasional intervals, when it was checked by a violent gust of wind which swept up the streets (for it is in London that our scene lies), rattling along the housetops, and fiercely agitating the scanty flame of the lamps that struggled against the darkness."

Edward George Bulwer-Lytton

Den tecknade lilla beaglen "Snoopy" (Snobben) har ofta härmat Bulwer-Lyttons ökända inledningsmening ("It was a dark and stormy night"...) i sina skrivmaskinsövningar på hundkojans tak.

Två välkända fraser som Bulwer-Lytton gett upphov till: "Pennan är mäktigare än svärdet" och så från Vril; "Den allsmäktiga dollarn". Vem hade en aning om det?

Handling: Berättaren är en förmögen engelsman med förnäma anor. På en av sina resor träffar han en ingenjör som upptäckt något märkligt, vägen ner till en underjordisk värld. Ingenjören förolyckas strax efter att de två lyckats ta sig ner, så på egen hand börjar berättaren sin utforskning av den värld han hamnat i och han möter där ett folk som kallar sig Vril-ya (ett slags änglalika varelser). Vril-ya visar sig vara ättlingar till en uråldrig civilisation vars främsta källa till framgång består i den vätska som de kallar Vril, en energikälla av oerhörd kraft på alla möjliga sätt. Genom generationer har detta folk lärt sig att hantera denna energikälla till perfektion och även deras fysiska konstitution har genom tiden utvecklats för att fullt ut kunna kontrollera samt styra denna kraftkälla. Vril används bl.a som en helande läkekraft, men även som ett kraftfullt destruktivt vapen som kan förgöra hela städer på ett ögonblick. Att Vril-ya kan komma att utplåna mänskligheten som befinner sig på jordytan, om deras underjordiska tillvaro blir hotad, tycks berättaren inte alls finna omöjligt. Detta högt utvecklade underjordiska folk uppfattar denna egendomliga resenär från jordytan, och det folk han beskriver sig komma från, som gravt underutvecklade; Vril-ya ser honom och hans humanoida ras jämförelsevis lika läraktiga som hundar är för människor.

Att romanen senare kom att inspirera skumma ockulta grupper, gav upphov till fantasifulla konspirationsteorier, sågs som en sorts idéroman för den sortens folk, är väl kanske inte helt omöjligt att förstå, men tycker inte det känns helt självklart. Romanens Vril-ya försöker undervisa denna engelsman om sitt sätt att leva och han i sin tur berättar om detta på ett ibland rätt krångligt vis. Men däremellan är den här berättelsen riktigt spännande faktiskt; det är stämningsfullt, miljöerna är väldigt målande beskrivna och den satir som lyser igenom (även författarens egna turbulenta livserfarenheter kan märkas) är underhållande. Så visst är den ganska bra, trots de bedrövligt långa meningarna, onödigt invecklade resonemangen och den beska eftersmak man känner med tanke på vilka som senare tolkade romanen på sitt vis (genom att till råga på allt ta till sig en del av handlingen som ren sanning, vilket är fullkomligt obegripligt).

Läs romanen som klassisk science fiction med lite steampunk-känsla, men "gotisk skräckklassiker", såsom den benämns från förlaget, kan jag för egen del inte direkt tycka stämmer. Om detta skall kallas gotisk fiktion så är det i sådana fall mer romantik än skräck.

Niccolò Machiavelli

Den psykologiska beteckningen Machiavellisk intelligens (även politisk eller social intelligens) används för den mänskliga kapaciteten att politiskt framgångsrikt kunna hantera större sociala grupper (med de konflikter och intriger som uppstår inom dessa). Machiavellism menas vara manipulationens konst där andra socialt manipuleras på ett sätt som gynnar användaren. Uttrycket Machiavellisk om någons person brukar sällan stå för något sympatiskt drag, utan man syftar till att personen i fråga är förmögen till att göra precis vad som helst för att ta sig till den sociala hierarkins topp. Den som sägs vara machiavellisk menas ofta vara hänsynslöst maktlysten och ohederlig, knappast berömvärt.

Thomas More beskrev ett idealiskt samhälle med Utopia, men Niccolò Machiavelli ville däremot skildra samhället såsom det framstod i verkligheten med Fursten ("Il principe"). Båda verken publicerades 1516. I Beckers världshistoria från 1897 (ja, i nyare historieböcker kan jag just inte finna något om denna Machiavelli) handlar det om en framstående florentinare, en statsman som skildrat sin stads öden under dess period av största makt, revolutionerna och de "egendomliga" statsinrättningarna. Machiavelli var väl insatt i och flitigt anlitad för den tidens avancerade diplomati. Så här står det i samma gamla historiebok om hans "Il principe":

..."Han skildrar där det sätt hvarpå en furste skall gå till väga för att rycka till sig och bevara envåldsmakten. Gift, dolk, trolöshet, brott, öppet våld äro de angifna medlen. Om syftet af denna Macchiavellis bok ha meningarna ända till våra dagar varit mycket delade. Man har däri än sett en skildring efter naturen af den då ännu lefvande och fruktade Cesare Borgia, än en verklig anvisning om de medel genom hvilka Italien skulle kunna få en stark styrelse, såsom dess enda räddning. Machiavelli, har i våra dagar Ranke sagt, "sökte ett medel till Italiens botande. Men dess tillstånd syntes honom så förtvifladt, att han ordinerade gift".

Leopold von Ranke (1795-1886), som nämns ovan, var professor i historia.


Fursten är en märklig liten bok att fascineras av. Ett slags bokomdöme:

Fursten av Niccolò Machiavelli (Atlantis Bokförlag):

"Världens mest berömda furstespegel, Machiavellis Fursten, är ett kompromisslöst verk om statskonst och politisk makt som i dag - femhundra år senare - diskuteras med oförminskad intensitet och inte sällan hetta. Paul Enoksson, översättare av flera Machiavelliverk, har nu översatt boken och har lagt till en introduktion, notapparat samt ett berömt brev av Machiavelli där boken diskuteras.

Sedan furstefamiljen Medici 1494 jagats bort från Florens och republik utropats blev Niccolò Machiavelli högst aktiv politiskt. Han fungerade närmast som utrikesminister för stadsstaten och träffade tidens stora makthavare: Ludvig XII av Frankrike, den tysk-romerske kejsaren Maximilian, påven Julius II och inte minst Cesare Borgia. När familjen Medici efter spansk intervention återvände till Florens 1512 slogs Machiavelli ur brädet. Nu skrev han det verk som har tillförsäkrat honom ryktbarhet genom århundraden: Fursten.
Eftervärlden har ofta läst Machiavellis verk som en cynisk handledning. Lika rimligt är att läsa det som ett varningens ord. »Fursten var banbrytande genom sin realistiska analys av maktens villkor«, skriver Paul Enoksson i sin introduktion, där han sätter in Machiavelli i ett tids och idésammanhang och framhåller dennes republikanska ideal."

Läs Machiavellis Fursten: häpna, förfasas och roas av dess mångtydighet; jämför dess politiska filosofi med hur makten tillämpas idag över 600 år senare. Passade på att inhandla nyöversättningen (Bokförlaget Atlantis) från 2012 av Paul Enoksson under bokrean. Tidigare läst översättning av Marco Morner (pocketutgåvan från 2009) skall också vara trogen originalet.

Hur reagerar vi idag inför en text som denna? Det motsägelsefulla gör att tolkningarna kan bli väldigt olika. Kan man av dessa idéer - vissa bara rent fasansfulla, men andra faktiskt insiktsfulla - dra paralleller till vår tid? Att regeringar och politiska ledare i vår tid använder sig av Machiavellis filosofi till viss del, borde väl om något vara en anledning för att bli nyfiken på att läsa Fursten. Kommer själv att göra det nu för tredje gången. Vissa tankar är helt geniala och vissa gör en riktigt irriterad (tills man kanske upptäcker att även detta går att tolka på direkt motsatt vis).

Är man inte intresserad av Italiens historia tidigare kan jag nog sen garantera att man blir det efter att ha läst Fursten. Själv kommer jag nog att försöka införskaffa första säsongen av The Borgias (2011) så snart tillfälle ges. Första säsongen berättar om denna kriminella och mäktiga familj Borgia i Italien 1492. Fadern Rodrigo Borgia är biskopen som siktar på att bli påve; genom ränkspel, mutor och mord når han sitt mål (tog sig namnet Alexander VI). Äldste sonen blir snabbt befordrad till kardinal för att stödja den påvliga makten.
(I dramaserien är det stjärnskådisen Jeremy Irons som spelar rollen som påven Alexander VI.)

"Vi" av Jevgenij Zamjatin

Vi av Jevgenij Zamjatin. Modernista förlag:

"Jevgenij Zamjatins Vi [1924] var den första moderna dystopiska romanen – den direkta förebilden till både Aldous Huxleys Du sköna nya värld och George Orwells 1984.

Boken utspelar sig i en totalövervakad stat innanför glas. En profetisk satir över Stalins Sovjet, där boken förbjöds. Men Zamjatins dystopiska visioner av en framtida övervakningens diktatur tog lika mycket intryck av väst: den första versionen av boken skrevs i England under första världskriget.

Vår tids registrering av allt privatliv har gjort denna ryska klassiker kusligt aktuell. Här i översättning av Sven Vallmark och med ett nyskrivet förord av författaren och översättaren Nils Håkanson."

"JEVGENIJ ZAMJATIN [1884–1937] var en rysk prosaförfattare, dramatiker, skeppsbyggnadsingenjör och revolutionär. Romanen Vi [Мы, 1924] var det första ryska verk som förbjöds av den sovjetiska censuren. 1931 emigrerade Zamjatin till Paris."

"Den första moderna dystopiska romanen" från 1924 måste man ju bara läsa.

Att den här science fiction-romanen direkt och indirekt legat till grund som stilbildande inspirationskälla för senare dystopiska verk är inte så svårt att förstå. Boken (färdigställd 1921) stoppades av sovjetisk censur och den gavs ut första gången i engelsk översättning.

Handling: Den som via dagboksanteckningar berättar om sitt liv är rymdfarkost-ingenjör D-503, han bor i en totalövervakad förtryckarstat som nästan helt tycks konstruerad i glas, vilket underlättar övervakningen av befolkningen. "Den gröna muren" omgärdar och separerar urbaniserade nationen från den vilt otämjda, fria och okända naturen där utanför. Människorna marscherar i takt med varandra och bär identiska kläder (någon slags uniform), allt är maximalt effektivt och matematiskt korrekt. Individernas beteende bestäms av den logik som dikteras av formler och ekvationer levererade av staten. Rymdskeppet Integral byggs för att nå andra planeter att invadera och D-503 är projektets chefsingenjör. D-503 möter I-330 som får honom att besöka ett gammalt ogenomskinligt hus, samt låter honom komma i kontakt med en hemlig motståndsrörelse. D-503 börjar drömma, drömmar anses som symptom på psykisk sjukdom, kanske har D-503 fått en själ? Allvarlig åkomma. Karaktären O-90 (som staten tilldelat D-503 som partner) blir helt olagligt med barn, ett barn som hon självklart ser det omöjligt att skiljas från. Kan D-503 få I-330 att ordna så O-90 smugglas ut förbi den gröna väggen? Ett regelbundet återkommande nationellt folkval (ständigt med samma förutbestämda valresultat) hålls, men vad händer? Integrals avfärd verkställs, men vart bär det av?

För att ta reda på frågorna ovan får man faktiskt lov att läsa boken. Mycket känns igen från senare dystopiska romaner och det var klart intressant att läsa A när man tidigare läst B och C. Vi menas vara den direkta förebilden till Aldous Huxleys Du sköna nya värld och George Orwells 1984. Blir påmind om Karin Boyes Kallocain - som också handlar om ett utpräglat övervakningssamhälle - en bok väl värd en omläsning.

"Zamjatins intuitiva känsla för den irrationella sidan av totalitarismen - mänskliga offer, grymheten som självändamål - gör Vi överlägsen Huxleys Du sköna nya värld." 

George Orwell

Mycket finns att läsa in i denna roman och det vore en omöjlighet att upptäcka allt vid en första genomläsning. För den som gillar att gräva djupt och ta reda på vad olika detaljer anspelar på, eller syftar till, finns säkert källor att tillgå för detta ändamål.

"Fahrenheit 451" av Ray Bradbury

Fahrenheit 451 av Ray Bradbury. Norstedts bokförlag:

"Ray Bradburys Fahrenheit 451 är en gastkramande thriller om en framtid där böcker är förbjudna och staten kontrollerar människors liv och tankar in i minsta detalj.

I Fahrenheit 451 släcker inte brandmännen eldsvådor utan anlägger dem i hem där de statsfientliga böckerna påträffas. Bokens titel syftar på den temperatur där papper fattar eld.

Fahrenheit 451 är en roman som kommit att prägla det moderna medvetandet på samma sätt som George Orwells 1984 eller Aldous Huxleys Du sköna nya värld."

"Ray Bradbury var en av de fyra stora namn som på 1940- och 1950-talen lade grunden till den moderna anglosaxiska science fiction-litteraturen: Robert Heinlein (1907–1988), Isaac Asimov (1920–1992), Arthur C. Clarke (1917–2008) och Ray Bradbury (1920–2012)."

Handling: All tryckt litteratur är förbjuden till följd av den allmänna opinionen som ansett den vara för tungsint och tröstlös. Som underhållning har man istället stora interaktiva teveskärmar i hemmen. Staten kontrollerar i detalj människornas liv och tankar. Den som påträffas med en bok, eller försöker skaffa en, elimineras. Alla hus är brandsäkra i detta samhälle, brandmännen släcker inte eldsvådor, de anlägger dem där statsfientliga böckerna finns. Efter ett besynnerligt samtal väcks brandmannen Montags nyfikenhet för böckernas värld och han räddar enstaka bokexemplar i smyg. Han börjar läsa böckerna och en misstro mot samhällssystemet börjar spira. Montags fru ställer sig helt frågande inför sin makes förändring, men hans litteraturintresse har bitit sig fast vilket leder till stor dramatik.

Ray Bradbury (1920-2012) lär haft en livslång passion för böcker och skall dessutom tidigt ha varit medveten om böckers "sårbarhet" genom censur och förstörelse. Detta i kombination med händelser i världen som; nazistiska bokbål, atombomberna som fälldes över Hiroshima och Nagasaki, Stalins politiska förtryck (under den tid då bl.a poeter och författare arresterades), den oro för atomvapenkrig och kommunism som var så påtaglig på 50-talet i USA; allt detta kan man läsa in Fahrenheit 451. Dessutom bevittnade Bradbury som ung den gyllene eran för radio och TV, vad kunde de här nya formerna av media leda till? Han var nog inte ensam om att då se dessa teknologiska media som ett hot mot bokläsning och rentav hot mot samhället i stort, såtillvida att de skulle kunna distrahera folk från vad som var viktigt, göra dem likgiltiga inför vad som hände i samhället omkring dem och världen i stort.

Hur går det att lägga in paralleller till vår tid? En tid då det finns så stora och världsomfattande problem att ta tag i. I vilken grad låter vi oss distraheras av oväsentligheter och sömngångaraktigt dras in i kommersialismens karusell, spektakelkulturens flimriga låtsasvärld? Med ett utbud av "bröd och skådespel" för att maskera exploatering, orättvisor, verkliga förhållanden?

Ännu en klassiker man inte bör missa.

Andra som bloggat om Fahrenheit 451:
The Cabinet of Miss Magic

"Jag heter inte Miriam" av Majgull Axelsson

Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson (Brombergs förlag):

"Majgull Axelsson är tillbaka med en ny gripande roman. Jag heter inte Miriam är en stark roman om identitet, utanförskap och mörka hemligheter av en av Sveriges största författare.

Majgull Axelsson tar oss med på en omvälvande resa genom krigets Europa och efterkrigstidens Sverige. Vi får följa en romsk kvinna som antar namnet Miriam och identiteten av en judinna för att överleva i kvinnolägret Ravensbrück där romer stod allra längst ner i rangordningen bland fångarna.

När hon sedan kommer till Sverige med de Vita bussarna behåller hon namnet och gör allt för att dölja sitt förflutna. Hennes hem och familj är skött till perfektion, hennes utseende är alltid välordnat och hon är korrekt, lugn och välformulerad i allt hon gör. Men under den perfekta ytan döljer sig den stora hemligheten. 

"Tårarna stiger henne i ögonen, hon får blinka några gånger för att driva undan dem, och orden flyger hastigt genom hennes huvud, de där orden hon inte får säga, de där orden hon inte har sagt en enda gång sedan hon kom till Sverige. Jag heter inte Miriam." 

När familjen samlas runt Miriams säng för att fira hennes 85-årsdag tror de att hon blivit dement. Varför påstår hon annars att hon inte heter det alla vet att hon faktiskt heter? Sanningen bakom tatueringen på Miriams arm, om hur hon blev Miriam, börjar så sakta komma fram och det är en helt annan berättelse än familjen väntar sig. Det är en berättelse om självbedrägeri, skam och utanförskap, om Europas smärtsamma historia, om romers situation och Sverige under efterkrigstiden.

Det här är utan tvekan en av Majgull Axelssons starkaste romaner. En läsupplevelse i samma klass som Aprilhäxan."

Har läst flera böcker av Majgull Axelsson, och räknar Aprilhäxan som en av de bättre. Nu är det visserligen ett bra tag sedan just den boken lästes, men kan inte riktigt tycka Jag heter inte Miriam kommer upp i samma klass, även fast det är en riktigt bra bok.

Berättelsen om Miriam (eller Malika som hon egentligen heter) är gripande och fängslande, samt fruktansvärt otäck, såsom det ofta är med sådana här böcker vars handling berör andra världskrigets fasor. Man kan aldrig någonsin begripa sig på den där typen av bestialisk omänsklig ondska som nazisterna stod för, hur många historier - fiktiva eller verkliga - man än läser som handlar om den tiden. Här vill man t.ex. bara inte tro att det som handlar om Noma och de experiment som Mengele utförde på romska barn är sant, men tyvärr är det ju det - så skrämmande sadistiskt att det blir helt ofattbart. Romanen är fiktiv men byggd på verkliga händelser, författarens research är välgjord och gedigen.

Det som är annorlunda med den här romanen är att man får en större inblick i just romernas situation, och då inte bara under andra världskriget utan även därefter.

Inledningsvis var det ganska svårt att komma in i boken, men man skall inte ge upp för det blir bättre och strax är den svår att lägga ifrån sig. Den trovärdigt framställda huvudkaraktären Miriam är lätt att få förståelse för; hennes beteende, handlingsmönster och reaktioner inför det hon bemöter/hanterar senare i livet känns väldigt logiska (i motsats till karaktären fru Wiik i Hägring 38 - av Kjell Westö - oförmögen att släppa det; så kan inte någon agera inför sin forna plågoande!). Realistisk upplevs den skygga fruktan hon känner även i Sverige inför t.ex. människorna som rör sig ute i samhället vid tattarkravallerna i Jönköping juli 1948 och allt sådant som påminner henne om vad hon vill glömma. Realistisk är också den självklarhet varmed hon tar till sig Thomas, vilken blir till den Didi hon i sin dolda sorg saknar. Hon undviker allt som kan konfrontera henne med det som varit, men försöker ändå förstå och aldrig helt glömma; genom att kika bakom hörnet eller glänta på de tillslutna dörrarna till de väl dolda minnena. Majgull Axelsson har en förmåga att framföra sådant här väldigt insiktsfullt.

Upprepningarna i berättandet kan vara lite störande, kan inte alltid begripa vad de skall bidra med för upplevelse-effekt, om det nu är så de är menade. Var i början något skeptisk till den sista sidoberättelsen om "källarpojken", vilken föreföll vara lite påklistrad och väl mycket associerad till vår tids tidningsartiklar, inte alls så mycket relaterad till historien i övrigt som cirkulerar kring händelserna under och strax efter andra världskriget. Inser dock att den har en betydelse för att gestalta Miriams skuldkänsla inför det svek hon kan ha upplevt sig ha begått genom att inte erkänna sin bakgrund, sitt eget folkslag. Själva slutet är sen för övrigt mycket bra och kan till sist konstatera att det här är en bok jag varmt rekommenderar precis alla att läsa.

Andra som bloggat om Jag heter inte Miriam:
Lottens Bokblogg
C.R.M. Nilsson
Zellys Bokhylla
Endast Eböcker