Årssammanställning 2015

Länkar till inlägg för respektive bok finns under klickbar månad nedan.


Januari

1. Jane Eyre, Charlotte Brontë
2. Drömmar ur snö (Maria Wern #5), Anna Jansson
3. Himmelstrand, John Ajvide Lindqvist
4. Pepparkakshuset (Hammarbyserien #1), Carin Gerhardsen
5. Änglarnas svar, Stefan Einhorn
6. Väggen, Marlen Haushofer
7. Speciella omständigheter (Novellix-novell), John Ajvide Lindqvist
8. Metro 2033 (Metro, #1), Dmitrij Gluchovskji
9. Liket i biblioteket (Miss Marple #3), Agatha Christie
10. Statsrådet och den utsträckta handen (Statsrådet #9), Bo Balderson
11. Metro 2034 (Metro #2), Dmitrij Gluchovskji

Februari

1. Drömmen förde dej vilse (Maria Wern #11), Anna Jansson
2. Jungfrustenen (Mortimer, #1), Michael Mortimer
3. Chanslös (Parasol Protectorate, #2), Gail Carriger
4. Hemlös (Parasol Protectorate, #3), Gail Carriger
5. Legend, Richard Matheson
6. Storsjöodjuret, Jonas Moström
7. Inmurad, Mikael Strömberg

Mars

1. Boken, Niklas Rådström
2. Maze Runner: I Dödens Labyrint (#1), James Dashner
3. Den stora omvandlingen; En granskning av välfärdsmarknaden, Kent Werne
4. Själlös (Parasol Protectorate #1), Gail Carriger
5. Kleptomania, Kristina Hård
6. Två husvagnar, Marina Lewycka

April

1. In i vildmarken, Jon Krakauer
2. Tunn luft, Jon Krakauer
3. Göran Kropp 8000+, David Lagercrantz
4. Darling Jim, Christian Mørk
5. Amerikanska gudar (#1), Neil Gaiman
6. Den stora matchen, Arnaldur Indriðason
7. Dracula, Bram Stoker
8. Främling. Inkräktare, Hans Olsson
9. Dolores Claiborne, Stephen King

Maj

1. Djävulens tonsteg, Hans-Olov Öberg
2. De ickesynliga, Fredrik Härén
3. Det tredje tecknet, Yrsa Sigurðardóttir
4. Fyra minuter, Johan Ring
5. Singöspionen, Anders Gustafson & Johan Kant
6. Årstider, Stephen King
7. Lida, Stephen King
8. Jurtjyrkogården, Stephen King

Juni

1. Vätten, Mikael Strömberg
2. De utstötta (Ruth Galloway #6), Elly Griffiths
3. Grumpy Cat: En butter bok av en sur katt
4. Pappersstäder, John Green
5. Oceanen vid vägens slut, Neil Gaiman
6. Karin Månsdotter: Hans majestäts nådiga frilla, Maria Gustavsdotter
7. Kritikern, Dean Koontz
8. Mr. Mercedes (Bill Hodges trilogi, #1), Stephen King
9. Käre ledare, Jang Jin-Sung
10. När en unge skulle ur boet / Ur malströmmens virvlar, Maria Sandel

Juli

1. Under byggandet av den kinesiska muren, Franz Kafka
2. Löwensköldska ringen / Charlotte Löwensköld, Selma Lagerlöf
3. Alba, Kristina Hård
4. Processen, Franz Kafka
5. Mordet i Eiffeltornet (Victor Legris, #1), Claude Izner
6. En herrgårdssägen, Selma Lagerlöf
7. Arvet Från Stonehenge, Sam Christer

Augusti

1. Himmel över London (storstadsserien, #2), Håkan Nesser
2. Maskarna på Carmine Street (storstadsserien #1), Håkan Nesser
3. Tjärven, John Ajvide Lindqvist
4. En förnimmelse av det okända, Jörgen Gustafsson
5. Polarnatt (systrarna Stiernfors-serien, #2), Frida Skybäck
6. Norrsken (systrarna Stiernfors-serien, #1), Frida Skybäck
7. Nattpatrullen (Patrullenserien, #1), Sergej Lukjanenko
8. Anna Svärd (Löwensköldska ringen, #3), Selma Lagerlöf
9. Stjärnfall (Stjärnklartserien, #2), Lars Wilderäng
10. Bröderna Karamazov, Fjodor Dostojevskij

September

1. Matnostalgi: rätterna vi minns och de vi helst vill glömma, Joanna Drevinger
2. Spår i snön (Novellix), Jonas Karlsson
3. Illdåd (Serie: Ulvbjörn #3), Dick Harrison
4. De försvunna, Caroline Eriksson
5. Huset Ushers undergång (Novellix-novell), Edgar Allan Poe
6. Den stumma flickan (Serie: Sebastian Bergman #4), Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt
7. Vem var Alice?, T.R. Richmond
8. Kaninhjärta, Christin Lungqvist
9. 13 Svarta sagor (novellsamling - olika författare)
10. Inga gudar jämte mig (Serie: Svenska mord #2), Caroline Eriksson
11. Fågelbarn, Christin Ljungqvist
12. Ingenting (Novellix-novell), Jonas Karlsson
13. Djävulen hjälpte mig (Serie: Svenska mord #1), Caroline Eriksson

Oktober

1. Rörelsen (2:a del av trilogi), John Ajvide Lindqvist
2. Elva dagar i Berlin (3:e del av trilogi), Håkan Nesser
3. Den onda viljan (serie: Kommissarie Sejer #9), Karin Fossum
4. Spökhanden (Novellix-novell), Selma Lagerlöf
5. Två sällsamma berättelser (noveller), Aurora Ljungqvist
6. Sandfågeln, Susanne Nygren
7. Evig natt, Michelle Paver
8. Bunkern, Hanna von Corswant
9. Feberflickan, Elisabeth Östnäs
10. Yuko, Jenny Milewski
11. Kvinnan i hissen (novellsamling), Helene Tursten
12. Från de döda (novell), Ola Hansson
13. Strax efter solnedgången (novellsamling), Stephen King

November

1. Poirots jul (serie: Hercule Poirot #20), Agatha Christie
2. Vinter i drömhuset, Maeve Binchy
3. En röd liten fågel i juletid, Fannie Flagg
4. Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap, Mary Ann Shaffer
5. Stenhuggarens dotter (serie: Släkten #7), Ewa Klingberg
6. Utvandrarna (serie: Utvandrarna #1), Vilhelm Moberg
7. Färjan, Mats Strandberg
8. En löjlig människas dröm (Novellix-novell), Fjodor Dostojevskij
9. När hundarna kommer, Jessica Schiefauer
10. Jul med Bob, James Bowen

December

1. Midvintermörker, Lars Wilderäng
2. Sekten på dimön, Mariette Lindstein
3. Vikingablot, Catharina Ingelman-Sundberg
4. Invandrarna (serie: Utvandrarna #2), Vilhelm Moberg
5. Mannen som föll i glömska, Mia Ajvide
6. Snöblandat regn (Novellix-novell), Stig Dagerman
7. De blå silkesstrumporna (Novellix-novell), Elin Wägner
8. Fjäderbrevet (Novellix-novell), Moa Martinson
9. Snigeln & flickan (Novellix-novell), Agnes von Krusenstjerna
10. Nätter i Reykjavik (serie: Erlendur Sveinsson #11 - prequel), Arnaldur Indriðason
11. Det här förändrar allt, Naomi Klein

Antal böcker totalt: 115
Antal bibliotekslån: 78
Antal E-böcker: 16
Antal recensionsexemplar: 9

Läst december

1. Midvintermörker, Lars Wilderäng (ur egen bokhylla)
2. Sekten på dimön, Mariette Lindstein (bibliotekslån) 
3. Vikingablot, Catharina Ingelman-Sundberg (bibliotekslån)
4. Invandrarna (serie: Utvandrarna #2), Vilhelm Moberg (annat lån)
5. Mannen som föll i glömska, Mia Ajvide (E-bok, bibliotekslån)
6. Snöblandat regn (Novellix-novell), Stig Dagerman (ur egen bokhylla)
7. De blå silkesstrumporna (Novellix-novell), Elin Wägner (ur egen bokhylla)
8. Fjäderbrevet (Novellix-novell), Moa Martinson (ur egen bokhylla)
9. Snigeln & flickan (Novellix-novell), Agnes von Krusenstjerna (ur egen bokhylla)
10. Nätter i Reykjavik (serie: Erlendur Sveinsson #11 - prequel), Arnaldur Indriðason (bibliotekslån)
11. Det här förändrar allt: kapitalismen kontra klimatet, Naomi Klein (bibliotekslån)

Några utvalda nyord 2015

Ett litet urplock ur nyordslistan (från Språkrådet) för 2015:


Dumpstra = Söka rätt på sådant som slängts (ofta mat) av andra. Detta av ekonomiska skäl och som en reaktion mot matsvinnet. Efter eng. dumpster dive.

EU-migrant = EU-medborgare som tillfälligt befinner sig i ett annat EU-land för att förbättra sin materiella eller sociala situation.

Klickokrati = Antal klick på gilla- och delaknappar på internet styr detta samhälles journalistik och politik.

Nyhetsundvikare = Någon som undviker nyhetsrapportering i media och istället endast söker sig till underhållning. Gruppen lär öka menar man i samhällsdebatten.

Rattsurfa = Att en förare vid bilkörning använder mobiltelefon eller dylikt och får begränsad uppmärksamhet på trafiken.

Talepunkt = Ett inövat uttalande som förberetts inför debatt och intervju, t.ex då en politiker upprepar sina t. istället för att svara på frågorna. Efter eng. talking point.

Vithetsnorm = En norm som har vit hudfärg som utgångspunkt för det "normala". T.ex att majoriteten av alla plåster är beiga.

Ögonkramp = Falsk närsynthet och ö. - ett nytt fenomen bland ungdomar som får problem att fokusera blicken på långt avstånd. Orsak: tittar för nära och för länge på sina mobiltelefoner.


Här kan man hitta fler nyord för det gångna året.

Sagan om den kloka Vasalisa

Det var en gång och det var ingen gång en mor som låg för döden. Sina sista ord gav hon sin lilla flicka Vasalisa och överräckte till henne en docka. Modern bad sin dotter fråga dockan om råd, då hon behövde hjälp eller gick vilse. En tid efter moderns död gifte fadern om sig. Vasalisas styvmor och hennes två döttrar plågade Vasalisa närhelst hennes far inte uppmärksammade vad som pågick. Vasalisa gjorde vad hon blev tillsagd och klagade aldrig. Hennes styvmor och styvsystrar blev allt elakare, ondare och hatade allt mer flickans uthållighet, tålamod och godhet. En vacker dag stod de inte ut längre och de släckte så avsiktligt elden i härden för att ha en anledning till att skicka Vasalisa till häxan Baba Yaga* för att hämta eld. Tanken var att gumman Baba Yaga skulle äta upp flickan, om hon ens nådde fram.

Efter att hela dagen varit ute till skogs för att hämta ved, kom så Vasalisa åter till stugan för att finna den sänkt i mörker. Oroad undrade hon vad som hänt, hur de skulle kunna laga mat och lysa upp i mörkret när det slocknat i härden. Styvmodern bannade Vasalisa för sin enfald, förstod hon inte att styvmodern var för gammal och styvsystrarna för rädda för att gå till Baba Yaga och be om glödande kol för att tända en ny eld på härden. Vasalisa gav sig av.
Det blev allt mörkare, skogen hukade sig hotfullt över den lilla flickan där hon gick fram, skogens nattljud skrämde henne. I förklädesfickan hade hon sin docka och kände att, bara hon klappade dockan en aning, kändes allt mycket bättre. Vid vägskälen gav dockan råd åt vilket håll hon skulle vandra och hon gav den en bit bröd, ty enligt moderns ord skulle Vasalisa ge dockan att äta då den var hungrig.

En vitklädd man på en vit häst kom galopperande och det ljusnade. En rödklädd man kom på en röd häst och solen steg på himmelen. Slutligen var Vasalisa långt om länge framme vid Baba Yagas koja, då kom en svartklädd man på en svart häst travande rakt in i kojan och det blev med ens den svartaste natt. Runt kojans gård fanns ett stängsel av benknotor och dödskallar, dessa lyste som av en inre eld och kastade kusliga skuggor runtom i skogsgläntan. De gula, höga och fjälliga hönsben som kojan var byggd uppå, gick omkring lite hit och dit eller gjorde små piruetter. Dörrarnas och fönsterluckornas reglar var av människors tå- och fingerben och som lås på den främre dörren satt ett svintryne med vassa betar. Vasalisa frågade sin docka om detta var den plats de sökte, och mycket riktigt hade hon hamnat rätt.
I nästa stund kom Baba Yaga flygande mot henne och undrade vad hon hade där att göra. Flickan framförde det hon skulle be om.
"Varför skulle jag ge dig eld?" snäste häxan.
Vasalisa frågade tyst dockan och svarade sen:
"Därför att jag ber dig."
"Så, du har tur du, för det var rätt svar. Men eld får du inte förrän du utfört de sysslor jag ber dig om och gör du inte dessa, ja då dör du flicka lilla", svarade Baba Yaga.
Baba Yaga la sig på sin säng och befallde Vasalisa ta ut maten ur ugnen. Av maten, som tycktes kunna ha räckt för tio personer, åt häxan upp nästan allt, lämnade blott kvar en fingerborg soppa och en liten brödkant till flickan. Därpå fick hon order av häxan att tvätta kläder, sopa gården och huset, laga mat, rensa bort dåliga sädeskorn ur en säck med säd, samt städa upp överallt. Häxan meddelade att när hon kom åter så skulle det bli inspektion av det utförda arbetet. Var hon då inte nöjd skulle hon äta upp Vasalisa. Baba Yaga flög iväg i sin kastrull. Det blev åter natt.

Vasalisa rådgjorde med dockan hur hon skulle bära sig åt för att hinna med alla dessa sysslor. Dockan menade att det skulle ordna sig, bara hon åt lite och sov en stund först. Vasalisa gav dockan att äta och somnade därpå. På morgonen därefter hade dockan utfört alla sysslor förutom matlagningen. Samma kväll var maten lagad och Baba Yaga kom åter. Gumman blev belåten, men ändå missbelåten, då inget fanns att kritisera. Strax därpå slog sig Baba Yaga ner och befallde sina tjänare att mala säd. Tre par händer dök upp ur intet, rispade och krossade sädeskornen, så att agnarna virvlade runt i luften liksom gula snöflingor. Häxan satt sedan och åt i flera timmar. Morgonen därefter gavs nya order att städa huset, sopa gården och tvätta kläder. Men inte nog med det, för på gården fanns en stor jordhög och i den fanns utspritt miljoner vallmofrön, denna ville Baba Yaga ha Vasalisa att sortera, noga och ordentligt, två högar; en hög vallmofrö och en hög jord, klart skulle arbetet vara till morgonen därpå.
"Var inte orolig Vasalisa, jag tar hand om det", viskade dockan, då flickan i sin förtvivlan bad dockan om råd. Vasalisa började med den omöjliga uppgiften, men då hon blev trött sa dockan att hon inte behövde fortsätta, utan skulle istället lägga sig för att sova, för allt skulle ändå ordna sig. Dockan tog hand om saken och allt var klart då gumman kom tillbaka. Återigen kallade häxan på sina tjänare, de tre par händerna dök upp, pressade olja ur vallmofröna, precis som hon gav order.

Under tiden Baba Yaga satt och smorde in sina läppar med isterflott från köttgrytan, bad Vasalisa om att få ställa en fråga.
"Gärna det", svarade häxan, "men kom ihåg att för mycken vetskap kan göra en mänska gammal i förtid."
Vasalisa frågande om den vita ryttaren på den vita hästen.
"Han, den förste, han är min dag", svarade häxan ömt.
Vasalisa frågade om den röde ryttaren på den röda hästen.
"Han är min soluppgång", svarade häxan.
På Vasalisas fråga angående den svarte ryttaren på den svarta hästen, svarade Baba Yaga:
"Den tredje, han är min natt".
"Jag förstår", svarade Vasalisa.
"Men se så, har du inte fler frågor att ställa", försökte häxan.
Vasalisa var på väg att fråga om de tre par händerna som dök upp då Baba Yaga kallade dem till sig för att utföra de tjänster hon beordrade, men då började dockan skutta runt i förklädesfickan, så Vasalisa sa istället:
"Nej mor, som mor själv menade, kan man åldras i förtid av för mycket kunskap."
"Du är visst ovanligt klok för din ålder du", sa häxan, "hur kan det komma sig?"
"På grund av min döda mors välsignelse", log Vasalisa.
"Välsignelse?! Här i huset vill vi inte veta av några välsignelser! Ge dig iväg!", skrek häxan och knuffade ut Vasalisa ur kojan.
"Detta skall du dock ha med dig!" sa Baba Yaga och tog en av dödskallarna med glödande ögon från stängslet, satte den sen på en käpp:
"Så där ja! Här har du din eld som du bad om, inte ett ord till, bara försvinn!"
När Vasalisa var på väg att tacka började dockan återigen skutta runt i förklädesfickan och hon gav sig istället tyst iväg. Dockan visade vägen hem. Det var natt och lilla Vasalisa rusade genom den mörka skogen. Ur dödskallen på käppen sprutade det eld ur alla håligheter och då flickans rädsla blev för övermäktig för denna hemska syn, önskade hon kasta den ifrån sig, men den sa då till henne att lugna sig, att inte vara rädd, bara fortsätta hem.

Då styvmodern och styvsystrarna såg ett guppande sken i skogsbrynet förstod de inte alls vad det kunde vara. Vasalisa trodde de för länge sedan hade blivit uppäten av vilda djur i skogen. När de snopna förstod att det var Vasalisa som klev över tröskeln, förklarade de hur besvärligt de haft det under tiden hon varit borta, de hade förgäves försökt tända en brasa på härden, men inte lyckats hålla elden vid liv. Vasalisa var lycklig över att komma åter till huset efter den farliga vandringen. Dödskallen på käppen följde varje rörelse som styvmodern och styvsystrarna gjorde, den brände sig in i dem, så när morgonen kom var de tre onda människorna förtärda till endast aska och sot.


* Baba Yaga är en skräckinjagande figur. Hon färdas i en kastrull med utseende som en mortel, denna flyger av sig själv och hon styr den med en åra liknande en mortelstöt, och spåren efter sig sopar häxan igen med en kvast gjord av döda människors hårstrån. Då Baba Yaga flyger fram, fladdrar hennes flottiga, långa hår efter henne som ett segel. Gummans långa haka möter den tillika långa krökta näsan, så de möts på halva vägen. På hakan hennes sitter ett smalt vitt bockskägg och vårtor som hon får på grund av att hon pysslar med paddor. De brunfläckiga fingernaglarna är tjocka och välvda, så långa och krökta att hon näppeligen kan knyta näven. En uppenbarelse att sent förglömma där i sagornas värld, i världen mellan världarna...


(Den riktigt gamla folksagan om den kloka Vasalisa berättas i Ryssland, Polen, de baltiska länderna, Jugoslavien och Rumänien.)


Föregående saga.

En norsk folksaga: Kjerringa mot strømmen

Det var en gång och det var ingen gång en man som hade en hustru med en inbiten vana att alltid säga emot, vad mannen än sa till henne så sa hon tvärtom.

En dag då maken menade att nu var det dags att skära säden, svarade hustrun att säden, den skulle minsann inte skäras, den skulle klippas! De trätte länge och väl om detta, men mannen blev till slut så utom sig av frustration att han puttade ner henne i strömmen med avsikten att detta skulle få henne att ge med sig. Hon försvann med huvudet under vattenytan, men i det längsta sträckte hon upp handen och klippte med fingrarna. Dessvärre drunknade hon dock till sist, och efter en tid började mannen tycka att det var illa att hon inte fick vila i vigd jord. Han gick för att söka efter hennes lik, men fann henne inte hur långt han än följde strömmens lopp.

Då kom mannen plötsligt på tanken att motströms hade ju hustrun alltid varit i livet och motströms var hon säkert nog också i döden, och mycket riktigt; när han sökte uppför floden, så hittade han till slut kärringen som flutit mot strömmen.

Den finska folksagan om Antti Grenklyka

Kvällen före den natt som pojken Antti föddes i en ruffig stuga i skogen, hade en rik köpman sökt logi där över natten. Så mycket sömn blev det nu inte för mannen, då en röst från loftet höll honom vaken. Rösten upplyste om att barnet som denna natt föddes i samma hus, skulle komma att ärva köpmannen i framtiden. Dagen därpå köpte mannen barnet av de fattiga föräldrarna och satte upp den lilla gossen i ett träds grenklyka i skogen, för att förhindra att förutsägelsen som uttalats skulle gå i uppfyllelse. Barnets späda gråt där uppe i trädet uppmärksammades dock snart av en förbivandrande jägare och denne tog gossen till sig som sitt eget barn.

Åren gick, Antti växte upp som fosterson hos jägaren. Så kom då den dag då köpmannen återigen tog in för natten, denna gång hos jägaren. Här fick han höra historien om familjens fosterson och förstod snart hur det hade gått till. Morgonen därpå skrev köpmannen ett brev och detta gav han till Antti i uppdrag att ta till hans gård. I brevet uppmanades gårdens tjänstefolk att låta hänga budbäraren i gårdstunets björk. Antti gav sig av med brevet i den varma sommardagen och hettan fick honom att slå sig ned en stund för att vila vid vägkanten, strax föll han i sömn med brevet i sin hand. Ett par vandrande djäknar (ung. nuv. "diakoner") gick vägen fram och fick syn på den sovande pojken vid vägkanten, såg brevet och läste det av ren nyfikenhet. Rent förfärade av brevets innehåll bestämde de sig för att skriva ett nytt brev och i detta framgick att budbäraren omedelbart skulle få köpmannens dotter till sin äkta maka och att gårdsvaren Musti skulle hängas i gårdstunets björk.
Då köpmannen kom hem till sin gård såg han nöjd en kropp dingla i björken, men glädjen blev kort då han snart upptäckte att kroppen var Musti och att Antti nu var hans svärson. För att garantera sig om att en gång för alla göra sig av med Antti, skickade han honom på ett omöjligt uppdrag: att ta sig till Louhi* i Pohjola och där ställa frågan om vari lyckan dolde sig.

Antti gav sig av och mötte först en jätte som lånade honom sin trollhäst i utbyte mot att av Louhi få reda på varför jättens frukt inte mognade utan skrumpnade redan som kart. Efter ännu ett stycke på vägen stötte Antti ihop med den andra jätten, denne stod vid sin borgs port och letade förtvivlat efter den rätta passande nyckeln. Jätten lovade Antti det bästa han ägde, bara han kunde fråga Louhi var rätt nyckel stod att finna. Den tredje och sista jätten satt uppflugen i ett träd, kunde inte komma ner och bad Antti fråga Louhi hur i all sin dar han skulle bära sig åt.
Louhi bodde på andra sidan en bred flod och då Antti kom till dess strand fann han där en gammal gumma i en eka som lovade att ro honom över i utbyte mot att han skulle fråga Louhi hur länge hon skulle behöva fortsätta med denna syssla att färja över folk till motsatta stranden.
När Antti så slutligen kom fram var Louhi inte hemma, men hennes dotter lovade att hjälpa honom. Han gömde sig och då Louhi kom hem frågade dottern ut henne angående Anttis spörsmål och han kunde från sitt gömsle ta del av svaren. Därpå smet han obemärkt ut och den gamla gumman rodde honom åter till andra sidan floden. Gumman fick då veta att nästa gång hon skulle ro någon över till andra sidan, skulle hon efter det att passageraren gått ombord snabbt hoppa ur båten och därpå stöta ut den från stranden - på så vis skulle hon slippa sin alltmer betungande uppgift att färja folk över floden.
Jätten som satt i trädet fick rådet att slå på trädets rötter med en alkvist och vips förvandlades trädet till guld och föll omkull. Glädjestrålande bad jätten Antti att ta med sig hur många grenar han ville. Jätten som inte kom in i sin låsta borg fick av Antti veta att nyckeln han sökte fanns under trappstenen och där var den mycket riktigt. Den överförtjusta jätten gav som utlovat det bästa han ägde till Antti. Jätten med trädgårdsproblem fick veta att frukten skrumpnade innan den mognade på grund av att en mask andades på den. Tacksam över att nu kunna åtgärda orsaken till problemet lät han Antti behålla den tidigare utlånade trollhästen.

Louhis svar på svärfars fråga blev att människans lycka bestod av att gräva i jorden. Missnöjd med svaret, som svärfadern inte trodde ett dyft på, gav han Antti gården till att "gräva i" och gav sig själv iväg på Anttis vandring, för komma över samma skatter som Antti tycktes ha förvärvat på så vis. Väl vid floden tog den gamla gumman villigt och glatt honom ombord, hoppade själv i land, stötte ut båten från strand. På så vis var naturligtvis köpmannen i all framtid bunden att bli sittande där och slita vid årorna, som färjkarl åt Louhi...


*Louhi = härskarinna av Pohjola i Nordlandet. En farlig varelse i finska folksagor (finns även med i Kalevala).

Sagan om Snegorotjka, flickan av snö

Det var en gång och det var ingen gång en gumma och gubbe som bodde i Ryssland. Det äldre paret som var barnlösa tog en vinter beslutet att göra en flicka av snö. Av klarblå pärlor gav de henne ögon, en bit blekrött garn blev hennes mun, och när snöflickan var färdig fick hon liv.

Efter snörik vinter följde vår. Snöflickan Snegorotjka led, satt vid sitt  fönster i stugan, tårarna trillade nedför hennes våta kinder. Efter den ljumma våren följde sommarens värme. Dystert drog sig den olyckliga flickan in i husets mörkaste vrå.

En sommardag stod några flickor från bygden på stugans farstubro och bad att Snegorotjka skulle följa dem med ut i skogen för att plocka bär. Flickan tänkte att skogen kunde skänka svalkande skugga, lät sig övertalas och följde med. Hon höll sig noga till skogens dunkla svalka, passade sig för att inte komma i närheten av dess solvarma gläntor.

När det började skymma och det blev kväll gjorde flickorna upp eld, och som seden sen var började de hoppa över den. Snegorotjka rycktes med av de andras sprittande glädje och tänkte sig inte för, så när det blev hennes tur att hoppa gjorde hon det. Då flickan var rakt över de sprakande lågorna fräste det till, en djup suck hördes, av den vita dimman som därpå steg bildades ett litet moln, sakta svävade det upp emot himlen och försvann.

Snegorotjka hade smält och flickan av snö fanns ej mer.

Sagan om älfvakullen (engelsk folksaga)

Det var en gång och det var ingen gång en girig man i St. Just, som precis fått höra att älvor brukade ställa till med fest på en kulle i trakten. Enligt samma hörsägen sades att det vid tillfället brukade plockas fram allsköns rikedom.

Det kan väl inte vara någon konst att sno åt sig, tänkte mannen, och gav sig dit en fullmånenatt i september månad. Han smög sig närmare, men såg till att börja med ingenting alls, däremot hördes så småningom ljuv musik från underjorden. I ett plötsligt dovt dån öppnades kullen, ett underbart ljus i regnbågens alla färger kom upp därur, varje grässtrå var plötsligt försett med en lysande lampa och var ginst gnistrade av stjärnor. Upp ur kullen trädde så fram en strid ström av små pysslingar, med en musikkår i framkant. Därpå marscherade även hundratals soldater fram ur kullen, dessa formerade sig i ring kring mannens kängor. Men eftersom alverna var så små, tänkte han att detta inte var något större problem, vid behov kunde de ju bara trampas ner.

Efter soldaternas ankomst trädde nu flertalet tjänare fram, dessa började duka långbord med en blänkande servis i renaste guld och skimrande ädelstenar, fram dukades även de allra läckraste maträtter. Ljuset blev nu allt starkare, i detta sken steg det fram tusentals kavaljerer och fina damer med vackra vita kläder. Med sina silverklart klingande och kvittrande röster sjöng de en bröllopssång. Över myllret av huvuden skymtades en bärstol, där ovanpå satt en alvprins och en älvaprinsessa. Efter deras uppvaktning, satte sig alla till bords.

Mannen såg nu sin chans att bli rik, lade sig ner och började till att åla sig fram mot det kungliga bordet. När han närmat sig, kikade han upp och möttes av tusen och åter tusen blickar. Småfolket fortsatte dock därefter festen, utan att låtsas om att man sett mannen, men då han började lyfta sin hatt i ansats av att försöka fånga in det kungliga bordet, såsom man fångar en fjäril, fastnade hans arm i luften. Alverna hade spunnit en tunn, stark tråd, mängder av varv omkring honom, änden höll de i sina händer och så drog de till med full kraft. Nedför kullen rullade mannen, han vältes på rygg och kände något som kunde liknas vid ett kryllande myller av insekter över sig. På näsan fick han syn på en hoppande liten alv som ropade:

"Försvinn, försvinn, morgonen gryr!"

Plötsligt var allt småfolk som bortblåsta och mannen fann sig ligga insnärjd av omspunnet spindelnät, dess daggdroppar glittrade i solskenet. Mannen ruskade skamset av sig och fick sen slokörad, förvirrad samt tomhänt bege sig hemåt.

Föregående saga.

Sagan om den klyftiga Pinkel

Det var en gång tre bröder, den yngste och smartaste av dem hette Pinkel. Då de blev gamla nog, drog de tillsammans ut i världen för att försörja sig. En mörk afton fick de syn på ett varmt sken från en stuga som låg ute på en ö i en sjö. De blev alla tre nyfikna, rodde över och fann på farstukvisten att skenet kom från en lykta, helt i solitt guld. I stugan bodde en gammal trollkvinna med sin dotter. Förutom den gyllene lyktan ägde hon en get med vackert ljudande guldbjällror och en päls sydd av guldtråd.

Bröderna rodde tillbaka till land och fortsatte sin vandring och kom så fram till en kungsgård där alla tre fick tjänst i stallet. För kungen där berättade de om käringen med guldlyktan. Då kungen fick höra berättas om den ville han, girig som han nu var, förstås ha den. Pinkel skickades på uppdraget att hämta lyktan.

När han kom till gummans stuga klättrade han upp på dess tak och lät släppa ner saltstenar genom skorstenen när gumman stod och kokade gröt. Gröten blev rysligt etter-salt och gumman blev så fruktansvärt törstig, så hon blev tvungen att skicka dottern för att hämta en spann vatten. Det var en mörk kväll och dottern var tvungen att ta med guldlyktan för att lysa sin väg till brunnen. Hon satte lyktan ifrån sig för att sänka spannen i vattnet, och vips var Pinkel där och nappade åt sig den.

Pinkel hyllades av kungen för sin bragd och bröderna blev sjuka av avund. De ville så gärna se Pinkel misslyckas, så de berättade för kungen om geten med guldbjällrorna. För de förstod att kungen åter skulle skicka Pinkel även på detta uppdrag, d.v.s att hämta hem bjällrorna till kungen, nu när han lyckats så bra med lyktan. Pinkel rodde återigen tillbaka till ön, smög sig tyst in, satte ull i bjällrorna och tog geten med sig.

Kungen gladdes och bröderna avundades. De två äldre bröderna berättade då för kungen om den guldsömmade pälsen. En tredje gång skickades Pinkel till stugan på ön. Denna gång klev han rakt in i stugan och presenterade sig. Trollgumman blev förstås överförtjust att få träffa tjuven och ville ta honom av daga ögonaböj. Men Pinkel bad att få välja sätt att dö på. Käringen gick beredvillig med på det han bad om, och han valde att få äta ihjäl sig på vitgröt. En hel gryta full med vitgröt kokade den hyggliga käringen åt Pinkel, som satte igång att låtsas äta. I verkligheten lät han gröten från sleven glida ner i en skinnsäck, förvarad innanför kolten. När säcken var full skar han sönder den med en kniv, gröten vällde ut och käringen trodde pojkens mage hade spruckit, hon sprang då ut för att hämta sin dotter. Eftersom det regnade ute lade hon dock av sig sin guldsydda päls, innan hon försvann ut genom dörren. Pinkel snodde åt sig pälsen, rodde åter till land och vandrade till kungsgården med pälsen över armen.

Kungen blev nu så till den grad strålande glad, så han lät Pinkel äkta hans dotter. Men bröderna...
...ja, de fick stanna kvar i stallet, hela livet.

"Sekten på dimön" av Mariette Lindstein

Det här är så mycket mer än bara en riktigt spännande roman, man får även en fördjupad insikt och kunskap om sekter. Tror verkligen att Sekten på dimön (av Mariette Lindstein) kan hjälpa till att förhindra unga människor att hamna i den där hemska situationen, och det är stort. Förtryck och trakasserier skall absolut ingen acceptera! Det är nog aldrig fel att då och då påtala det viktiga med sund skepticism, då det i vår värld tycks finnas alltför mycket falskhet och väl dolda hemska sanningar bakom välputsade fasader.

Bokens handling är helt fiktiv och förlagd till bohuslänska skärgården. Att sen författaren själv har egen erfarenhet av att tidigare i livet ha levt inom en manipulativ sekt i 25 år är helt klart förklaringen till att just det här blir en sådan speciell läsupplevelse. Känslorna känns så genuint äkta då de riktigt sköljer över en från boksidorna. Flertalet av oss skulle nog bestämt förneka att vi är av "den sorten" som kan bli hjärntvättade på det vis som medlemmarna i en sekt blir, men hur går då s.k hjärntvätt till? Ett väl förklarande svar på den frågan tror jag absolut de flesta kan ta till sig genom att läsa romanen.

Helt klart är det här med sekter ett aktuellt och viktigt ämne. I den moderna sekulariserade världen verkar det ha blivit vanligare med kulturella och politiska sekter, de tycks vara uppbyggda på samma vis som de fanatiskt religiösa, fast med en annan sorts lära. Till viss del kan man nog med rätta även påstå att någon form av sekterism kan uppstå på arbetsplatser (vid t.ex omorganisation) då intern kritik inte accepteras och ledarens "sanning" är absolut, oavsett vad medarbetare uppmärksammar för brister.

I den fiktiva New Age-rörelsen ute på den bohuslänska ön kallar ledaren sin lära ViaTerra och de som anmäler sig till programmet (idel kändisar och personer i höga samhällspositioner) menas genom läran kunna uppnå själslig frid och naturlig fysisk balans. Den från universitetsstudier just utexaminerade Sofia Bauman går på en av ledaren Franz Oswalds föreläsningar, blir fascinerad av läran samt ledarens utstrålning och karisma. Oswald erbjuder henne en anställning som hon antar. Det hela verkar från början i sin ordning, men när sommaren går över i höst och gästerna på gården avtar, utvecklas situationen till en helt annan. Successivt, bit för bit, manipuleras hon och de övriga anställda av ledaren Franz Oswalds skräckvälde. Det blir en isolerad värld som ingen slipper ut ifrån. Det blir bara värre och värre... och vem är egentligen Oswald? Parallellt med huvudberättelsen får man ta del av en kortare kursiv berättelse, men skriver jag nu mer om handlingen riskerar jag att avslöja för mycket. Sekten på dimön är första boken i en planerad trilogi och utan tvekan är det här en bokserie jag kommer att följa.

Missa inte den här romanen! Den är otroligt lättläst, räds inte de 500 sidorna för den går så otroligt fort att läsa och man sugs verkligen in i den värld som målas upp. Skrämmande är det, något av det mest skrämmande otäcka jag läst, och det helt utan övernaturliga inslag. Men ett monster finns det ju faktiskt, en riktigt "omänsklig fasa", i form av en sektledare.

Se gärna den intressanta intervjun med författaren Mariette Lindstein som medverkade i SVT:s dokumentärserie "Den enda sanna vägen", där hon berättar om sin egen flykt från Scientologikyrkan: Den enda sanna vägen del 2. (Programmet sändes den 2 september i år och kan ses på SVT Play fram till den 29 februari 2016).

(Rekommenderar även för den som vill läsa mer om just sekter: Sekter och hemliga sällskap i Sverige och världen av Clas Svahn).


Läs även gärna vad några andra bokbloggare skriver om Sekten på dimön:
Bokpool
Mias bokhörna