"Liseys berättelse" av Stephen King

"Jag skall ropa hem dig."

Lisey Landon, änka sedan två år börjar försöka ta tag i kvarlåtenskapen efter sin avlidne make, den firade bästsäljarförfattaren Scott Landon. Bit för bit nystas det förflutna upp, parets förflutna och framförallt Scotts förflutna, hans barndom.

Som vanligt med Kings böcker är det riktigt konstigt... men konstigt på ett sådant där trollbindande sätt, som bara kännetecknar hur det är att läsa en roman av just King.

Detta är dock ingen bok man har lust att föreslå som förstabok om man inte tidigare läst något av författaren. Omisskännligt är det annars (hur konstigt det än är), t.ex. den där värmen som lyser igenom. Trots ett tidvis otroligt fult språk (men ibland även otroligt vackert!) i den här boken, kan man inte låta bli att tycka om den ändå, p.g.a bland annat just den där värmen (trots allt). Med tanke på språk tror jag den här boken med fördel och bättre behållning skulle läsas på originalspråk.

Smaken är olika, men skulle jag citera en bit text ur Liseys berättelse, väljer jag självklart något otroligt vackert (istället för något otroligt fult):

..."Det behöver ingen tala om för henne; hon känner det in i märg och ben, liksom hon i märg och ben vet att Scotty har pratat om den här platsen i sina föreläsningar och skrivit om den i sina böcker i åratal.
Hon vet också att det här är en vemodets plats.
Det är dammen dit vi alla går för att dricka, simma och fånga småfisk från strandkanten. Det är även dammen där enstaka djärva själar ger sig ut i sina bräckliga träbåtar för att fånga de stora fiskarna. Det är livets damm, fantasins bägare, och hon får för sig att olika människor ser olika versioner av den, men med två olika saker gemensamt: den ligger alltid ungefär en kilometer in i Älvaskogen och den är alltid sorglig. För den här platsen har inte bara med fantasin att göra. Den har också att göra 

(ge upp)

med väntan. Att bara sitta ... blicka ut över drömska vatten ... och vänta. Det kommer snart, jag vet det. Men man vet inte exakt vad och så går åren.
Hur kan du veta det, Lisey?"

Efterordet var också bra... som vanligt.