Svarthunden av KG Johansson. Affront förlag.
I Svarthunden får man möta skrämmande ondska i norrländsk bondby och två olika människoöden under två olika tider, Astrid på 1800-talet och Erik som växer upp under tiden för andra världskriget. Platsen är närmare bestämt glesbygd kring Malå och Arvidsjaur.
Fick förfrågan från bokförlaget om jag var intresserad av att läsa och bokbloggs-recensera den här historiska skräckromanen, då den nyligen kom ut i pocketformat. Blev faktiskt förvånad att inte ha uppmärksammat det första releasetillfället i början av maj förra året, brukar ha lite bättre koll för den här typen av genre. Hursomhelst kände jag inte till författaren heller.
Här krävs uppenbarligen extra uppmärksamhet och är såklart villig att ge den, för detta är så otroligt skickligt välskrivet, fantastiskt språk (lite dialekt i dialogen är toppen) och berättelsen är omsorgsfullt konstruerad, allt på ett sätt som gör att man dras med in i de där för bedrövligt mörka händelseförloppen. Visst! Det är oerhört frånstötande och vämjeligt det som ofta sker, det frossas i galen besatthet utan spärrar, onda mörka krafter, monsterskapelser, psykterror-tråkningar, våldsam mobbing, extremt mardrömslikt odiösa situationer av olika slag. Men detta är ju - trots att det nog gör de flesta av oss smått illamående - en del av historiens uppbyggnad för att uppnå helheten, för trots att ämnena är många hänger allt ihop. Till sist.
En hel del är alltså helt sant vidrigt motbjudande, men inte precis allt. Det finns även sådant som framstår som oerhört vackert, i kombination med något slags stillsamt svårmod, vilket gör det andra uthärdligt. Det finns ju sen trots svärta faktiskt lite humor också i det där byskvallret!
Alternerat får man ta del av Eriks och Astrids livshistoria, möta mörka familjedrama med ondskefulla hemligheter som ödesmättat bär genom tiden. Människorna försöker inte bara förstå det onda för att erövra förmågan att kunna identifiera och hålla den ifrån sig, utan Astrid t.o.m. letar upp den eviga ondskan (här manifesterad som en mer framgångsrik variant av Gustaf Frödings Gamle Skam) för att med dess hjälp söka egen vinning för sin vilja, och vad sådant leder till kan vi väl förstå. Det här är en en sådan historia som jag brukar beskriva har en "dimmer"-funktion där allt bara blir mörkare, och mörkare, för att till slut klicka till och bli totalt becksvart, här finns ingen ljusning, inte någonstans. Minsta lilla spirande hopp tillintetgörs snabbt, effektivt och brutalt. Slutet var nog svagheten i denna roman, inte så värst tjusigt precis, men det var väl förstås heller inte meningen kanske. :)
Att beskriva Svarthunden som en motsats till feelgood har gjorts, och kan nog tycka det är en strålande beskrivning. Vissa episoder är så obehagligt träffande i sin framställning och karaktärernas resignation/undergivenhet inför det hotfulla blir då rent smärtsamt.
Det historiskt beskrivna perspektivet för både enkelt folkliv ute på landsbygden, missväxtåren 1867-1869 och det som för senare tid sipprar in om andra världskrigets framfart, förhöjer läsupplevelsen betydligt. Visst finns här sådant i gammalt lantligt folkliv som känns lite fel och malplacerat, men det blir ändå inget som i det stora hela stör mig nämnvärt. Kan dock förstå att gårdsslakt av gris var något av en skräckupplevelse för barn i gårdarna förr i tiden, alla var ju heller inte nog små för att skickas ur vägen att hämta "rumpdraget" vid tillfället, utan var tvungna att hjälpa till. Skildringen av skogsmiljöerna tilltalar mig på både ljuvt och rysligt sätt. Den som sen någon gång hamnat i ett skogsparti som brunnit kan nog fullt ut förstå att det går att göra bra skräck av en sådan plats, det är kusligt i verkligheten på sådana platser och i fiktionen inser jag nu att den där kusligheten kan vridas upp till något rent förfärligt fasansfullt med ordentligt livlig fantasi!
De övernaturliga inslagen i form av mardrömslika miljöbeskrivningar, de hotfullt illvilliga karaktärerna med alltmer förmörkade sinnen och det "väsen" som nästlar sig in i människornas liv, är något som ger mig riktigt iskalla kårar. Att sen läsa något som är så här rakt och direkt utan omskrivningar, som med klara ord synliggör en mänsklig/omänsklig besatthet och ondska bortom allt förnuft, gör det hela bara ännu ruggigare. Människors onda handlingar gentemot andra är den värsta sortens skräck, den gör mig ibland vettskrämd (även i fiktionen). Tänker t.ex på vad Astrid är sturskt beredd att offra för sin envisa viljas skull, hur Eriks plågade mor blir trakasserad av sin alltmer alkoholiserade make, Erik som fastnat i en brutal övergrepp-/mobbingsituation, känslan av att sitta fast i en tillvaro utan ljusning, där inte ens hemmet som borde skänka trygghet gör det.
Sammanfattningsvis: Svarthunden är en svart saga som gör ont att läsa, du blir förskräckt, äcklad och smått illamående, men jag lovar att den är tankeväckande och inte lämnar dig oberörd efter en gastkramande läsning. Med anledning av det speciella språket, dialogerna, de påtagligt förtätade stämningarna och berättelsens konstruktion blir det som ett litet konstverk tecknat i svartaste svärta, såklart bör därför ingen skräckentusiast missa denna.
Tack Affront förlag för recensionsexemplaret!
Finns att köpa på:
Bokus: E-bok / Inbunden / Häftad
Adlibris: Inbunden / Häftad
Fick förfrågan från bokförlaget om jag var intresserad av att läsa och bokbloggs-recensera den här historiska skräckromanen, då den nyligen kom ut i pocketformat. Blev faktiskt förvånad att inte ha uppmärksammat det första releasetillfället i början av maj förra året, brukar ha lite bättre koll för den här typen av genre. Hursomhelst kände jag inte till författaren heller.
Här krävs uppenbarligen extra uppmärksamhet och är såklart villig att ge den, för detta är så otroligt skickligt välskrivet, fantastiskt språk (lite dialekt i dialogen är toppen) och berättelsen är omsorgsfullt konstruerad, allt på ett sätt som gör att man dras med in i de där för bedrövligt mörka händelseförloppen. Visst! Det är oerhört frånstötande och vämjeligt det som ofta sker, det frossas i galen besatthet utan spärrar, onda mörka krafter, monsterskapelser, psykterror-tråkningar, våldsam mobbing, extremt mardrömslikt odiösa situationer av olika slag. Men detta är ju - trots att det nog gör de flesta av oss smått illamående - en del av historiens uppbyggnad för att uppnå helheten, för trots att ämnena är många hänger allt ihop. Till sist.
En hel del är alltså helt sant vidrigt motbjudande, men inte precis allt. Det finns även sådant som framstår som oerhört vackert, i kombination med något slags stillsamt svårmod, vilket gör det andra uthärdligt. Det finns ju sen trots svärta faktiskt lite humor också i det där byskvallret!
"Mycket mer än så fanns egentligen inte att säga. Även om ingen av gummorna tänkte på den saken var det alltid roligare att prata om konstigheter och katastrofer än om folk som det gick bra för."
Alternerat får man ta del av Eriks och Astrids livshistoria, möta mörka familjedrama med ondskefulla hemligheter som ödesmättat bär genom tiden. Människorna försöker inte bara förstå det onda för att erövra förmågan att kunna identifiera och hålla den ifrån sig, utan Astrid t.o.m. letar upp den eviga ondskan (här manifesterad som en mer framgångsrik variant av Gustaf Frödings Gamle Skam) för att med dess hjälp söka egen vinning för sin vilja, och vad sådant leder till kan vi väl förstå. Det här är en en sådan historia som jag brukar beskriva har en "dimmer"-funktion där allt bara blir mörkare, och mörkare, för att till slut klicka till och bli totalt becksvart, här finns ingen ljusning, inte någonstans. Minsta lilla spirande hopp tillintetgörs snabbt, effektivt och brutalt. Slutet var nog svagheten i denna roman, inte så värst tjusigt precis, men det var väl förstås heller inte meningen kanske. :)
Att beskriva Svarthunden som en motsats till feelgood har gjorts, och kan nog tycka det är en strålande beskrivning. Vissa episoder är så obehagligt träffande i sin framställning och karaktärernas resignation/undergivenhet inför det hotfulla blir då rent smärtsamt.
Det historiskt beskrivna perspektivet för både enkelt folkliv ute på landsbygden, missväxtåren 1867-1869 och det som för senare tid sipprar in om andra världskrigets framfart, förhöjer läsupplevelsen betydligt. Visst finns här sådant i gammalt lantligt folkliv som känns lite fel och malplacerat, men det blir ändå inget som i det stora hela stör mig nämnvärt. Kan dock förstå att gårdsslakt av gris var något av en skräckupplevelse för barn i gårdarna förr i tiden, alla var ju heller inte nog små för att skickas ur vägen att hämta "rumpdraget" vid tillfället, utan var tvungna att hjälpa till. Skildringen av skogsmiljöerna tilltalar mig på både ljuvt och rysligt sätt. Den som sen någon gång hamnat i ett skogsparti som brunnit kan nog fullt ut förstå att det går att göra bra skräck av en sådan plats, det är kusligt i verkligheten på sådana platser och i fiktionen inser jag nu att den där kusligheten kan vridas upp till något rent förfärligt fasansfullt med ordentligt livlig fantasi!
De övernaturliga inslagen i form av mardrömslika miljöbeskrivningar, de hotfullt illvilliga karaktärerna med alltmer förmörkade sinnen och det "väsen" som nästlar sig in i människornas liv, är något som ger mig riktigt iskalla kårar. Att sen läsa något som är så här rakt och direkt utan omskrivningar, som med klara ord synliggör en mänsklig/omänsklig besatthet och ondska bortom allt förnuft, gör det hela bara ännu ruggigare. Människors onda handlingar gentemot andra är den värsta sortens skräck, den gör mig ibland vettskrämd (även i fiktionen). Tänker t.ex på vad Astrid är sturskt beredd att offra för sin envisa viljas skull, hur Eriks plågade mor blir trakasserad av sin alltmer alkoholiserade make, Erik som fastnat i en brutal övergrepp-/mobbingsituation, känslan av att sitta fast i en tillvaro utan ljusning, där inte ens hemmet som borde skänka trygghet gör det.
Sammanfattningsvis: Svarthunden är en svart saga som gör ont att läsa, du blir förskräckt, äcklad och smått illamående, men jag lovar att den är tankeväckande och inte lämnar dig oberörd efter en gastkramande läsning. Med anledning av det speciella språket, dialogerna, de påtagligt förtätade stämningarna och berättelsens konstruktion blir det som ett litet konstverk tecknat i svartaste svärta, såklart bör därför ingen skräckentusiast missa denna.
Tack Affront förlag för recensionsexemplaret!
Bokus: E-bok / Inbunden / Häftad
Adlibris: Inbunden / Häftad
Jag har ju läst KG Johansson tidigare och gillat, mycket. Det har ju i och för sig varit noveller och de har inte varit vare sig groteska eller äckliga utan mer science fiction så jag blir ju mer än lovligt nyfiken på denna :)
SvaraRaderaScience fiction? Nu blir också jag nyfiken på det! Kände inte alls till, tack för upplysningen. :)
RaderaÄr en entusiastisk läsare av KG Johansson, men hade också missat denna. Inte så dum faktiskt.
SvaraRaderaMin favorit är dock fortfarande De Drömmande Städerna. Fenomenal.
//Linus
Okej, tycks för egen del ha missat De drömmande städerna, får kolla upp den, tack för tips. Läser gärna mer av denna författare.
Radera